Novellsamling

Om ord kunnat döda

Om ord kunnat döda hade jag varit begraven för länge sedan. Hur fan kunde du göra det? Helt skamlöst, du vände dig inte ens om när du gick därifrån. Du fortsatte bara ut i det som skulle föreställa en varm, klar juninatt. Fågelkvitter och prästkragar i diket, en porlande bäck i fjärran. Barns skratt ekade i midsommarnatten, någon av dem hade visst halkat i en lerpöl och det var ju så förbaskat roligt. Kossors råmande, skrålandet från huset tystnade långsamt. Jag stod kvar där vid vägs ände. Ett krossat hjärta i min hand som skar djupa skåror i den bräckliga själen. Stod kvar där och förblödde.

Jag trodde verkligen du hade vett nog att komma tillbaka, det var ju ditt fel. Det var du som slängde de hårda orden likt stenar i mitt ansikte. Du stenade mig. Kast efter kast efter kast och tillslut orkade jag inte. Jag vet att det kanske var dumt att börja kasta tillbaka. Nej föresten, det var det inte. Du förtjänade det. Det var du som slängde stenbumlingar, de jag kastade var som nävar med grus om man skulla jämföra. Slängde sten på midsommarafton. Kunde du inte bara slängt dina stenar i bäcken istället? Jag skulle ge vad som helst för att få veta hur du tänkte när du drog iväg mig en bit in i skogen.

Det hade varit så idylliskt, mjuk mossa och höga granar som sträckte sina grenar mot skyn. En rödrandig filt på marken som jag trodde skulle leda till något mer. Sen tog det stopp. Dina ord ekade i mitt huvud som ringar på stilla vatten. Det var hårda ord, nya stenar. Det enda jag kunde tänka var din jävel. På hur mycket jag egentligen borde hata dig. Du förstörde min natt, vår natt. Du hade inte behövt ta upp det där och då, om du bara hade väntat en dag så jag kunde fått uppleva idyllen en sista gång med dig. Men nej, såklart inte. Oberört tog du upp min dröm, knäckte den först en gång, sedan två, tre, tio gånger i dina starka händer.

Vad du sa som var fel? Allt. Du sa att vi var omöjliga, att vi var fel. Du sa att jag var omöjlig, att jag var fel. Du skyllde på tiden. Det hade visst gått för fort för dig. Du hängde inte med, du ville inte bindas riktigt än. Du ville vara fri, pröva dina vingar med någon annan. Du undrade om jag var öppen för det. Nej! Min själ skrek i ren och skär panik. Nej, nej, nej! Det skulle ju vara vi, inte vi och en massa andra personer. Du skulle vara min, inte allas. Antar att det var svårt för dig att ta ett nej, för sekunden efter det begärde du mig att ge tillbaka ditt hjärta. Jag ville inte, jag höll det krampaktigt mot min bröstkorg. Jag höll det hårt mot mitt eget hjärta, kände hur de två pumparna började pumpa mer och mer i otakt tills de två takterna inte längre kunde kopplas till varandra. Det var slut.

I ett sista krampaktigt försök att hålla dig kvar såg jag dig djupt in i de hasselbruna ögonen, sökte efter värmen som brukade blomma där inne. Det fanns inte. Hur mycket jag än letade hittade jag inget annat än kall, grå sten. Du hade blivit kall. Då visste jag, jag hade förlorat. Du var inte min längre. Ditt hjärta kanske inte var hos någon annan än, men det fanns inte heller kvar hos mig. När jag desperat försökte leta efter din puls mot mitt bröst var den borta. Då tog jag det kalla stenhjärtat i min hand och föraökte slunga iväg det in bland granarna. Om inte jag kunde få dig, skulle ingen annan få dig heller. Du skulle ju vara min. Det lovade du. Du skulle aldrig lämna mig. Hjärtat däremot, det vägrade slungas. Det satt kvar i handen som ett plågsamt minne av det som varit. En ny tatuering i samlingen av kalla hjärtan.

Kossors råmande, skrålandet från huset tystnade långsamt. Jag stod kvar där vid vägs ände. Ett krossat hjärta i min hand som skar djupa skåror i den bräckliga själen. Stod kvar där och förblödde. Om ord ändå kunde döda.