Novellsamling

Att vara ett offer ­-skolarbete

Augustisolen skiner på min mörka nacke. Det är ovanligt varmt för att vara just augusti och små svettpärlor börjar snabbt bildas på min panna medan jag följer den alltför bekanta vägen hem. Att jag har gått på samma väg i snart nio år känns näst intill absurt. Att jag har kunnat gå i en svensk skola i snart nio år utan att ha blivit utsatt för mobbing på grund av min hudfärg känns fantastiskt. Jag har hört om folk som har haft det så mycket värre. Jag har hört om de som blir spottade på, som blir kallade för rasistiska skällsord, som blir dödshotade, som varje dag får höra att de inte hör hemma här. Det känns så avlägset, det känns som att det inte skulle kunna hända här. Det känns nästan omöjligt.

Ibland får jag frågor på grund av min hudfärg i skolan. Jag vill inte tro att folk frågar av någon rasistisk orsak, människor är ju naturligt nyfikna på sådant som de inte tror att de känner till. Folk frågar vilket land jag kommer ifrån, om det var bra att leva i ett annat land, om jag saknar det. Blickarna jag får efter svaret har för länge sedan fastnat på min näthinna. Många verkar inte vilja acceptera att jag är född i Sverige, att jag inte ser ut som den stereotypa svensken. Att vara svenskfödd och mörkhyad, det verkar vara en sak som i mångas hjärnor inte går ihop. Om man är mörkhyad kommer man från Afrika, så är det bara. Jag kanske borde tolka dessa kommentarer som rasism, innerst inne gör jag nog det. Det är nog bara det att det jag råkar ut för inte kan mäta sig med löpsedlarna om våld och mord och hot om utrotning. Löpsedlarna pratar aldrig om smygrasistiska kommentarer och vardagsrasism.

Min väg hem är ganska lång. Den är för kort för att jag ska få busskort men den är egentligen för lång att gå. Motorbullret från vägen bredvid mig ger mig huvudvärk, men jag är tvungen att stå ut med det. Att flytta gångvägen så att den inte är placerad så nära vägen är en omöjlig investering. Det skulle inte göra någon märkbar skillnad för bilisterna, de prioriterade. Därför tvingas jag till att varje dag gå här precis bredvid den fullt trafikerade vägen med alla dess tillhörande ljud. Visst inger den lummiga lövskogen vid gångvägen ett visst lugn med sitt fågelkvitter och sitt sus, men ljuden från vägen är de som hörs mest. De överröstar skogens lugna ljud med sitt stressande muller.

För att skärma av mig från det värsta dånet sätter jag på mig mina hörlurar, går in på Spotify och låter spåren från min favoritlista fylla öronen. Jag lyssnar in varje ton, varje ord av texterna tillhörande låtarna jag har spelat så mycket att jag lärde mig dem utantill för länge sedan. Det dröjer bara ett par minuter innan jag hamnar i min egen lilla värld, en värld där bara jag, musiken och den smala gångvägen existerar.

Plötsligt märker jag att en vit Volvo har stannat vid vägkanten. Jag stannar, vänder mig om, tittar frågande in genom den blanka rutan på föraren som verkar vara någonstans i fyrtioårsåldern. Mannen som sitter i förarsätet stirrar tillbaka på mig i ett par sekunder. Hans blick är fylld av uppriktigt hat och hans underläpp skakar. Jag förstår först ingenting. Har jag gjort den här mannen arg på något sätt? Jag känner inte igen honom och kan inte koppla honom till någonting, varken till någon plats eller situation.

Mannen vevar ner passagerarrutan utan att släppa ögonkontakten med mig. Han ser arg ut, nästan lite besvärad. Det ser ut som att jag har hindrat honom från att göra något viktigare även om det var han som självmant körde in till kanten. Jag vinkade inte till mig bilen. Han körde frivilligt in till kanten. Ingen tvingade honom till att göra det, han gjorde det ändå, han gjorde det till synes helt utan anledning.

Jag märker hur bubblan av musik långsamt tonas bort men jag tar inte av mig lurarna. Jag vill ha dem kvar som en barriär mot ljud som jag kanske inte vill höra. Det kommer inte fungera men det känns ändå som att jag är tryggare med dem på. Det känns som att det kan vara det enda skydd jag har, det enda som kan skydda mig mot mannen. Visst är jag lite fördomsfull, men mannen signalerade med blicken och kroppsspråket att han inte ville mig väl.