1. Försvinnandet.

17 2 0
                                    


Ellen.

" Jag har ju sagt en miljon gånger! Jag vet inte vart hon tog vägen! Ena sekunden var hon med oss vid elden och andra försvunnen!" Skrek jag på den knubbiga kvinnliga polisen som verkade tro att jag hade rövat bort min bästa vän.

" Du måste förstå att vi måste fråga för att veta säkert vad som hänt." Sa hon sammanbitet och gav mig en irriterad blick.

Jag bet mig i tungan för att inte starta en större diskussion med kvinnan, med en djup suck gick jag mot den då släckta brasan där resten av vårt umgänge satt, tysta, inlindade i varandras jackor och armar.

Regnet öste ner över oss och himlen var mörk, ett hotfullt åskoväder hade börjat dra sig in över sjön och vi kunde alla känna spänningen i luften. Noel reste sig från den slitna bänken och drog in mig i sin fuktiga men varma famn när jag närmade mig.

Jag hade slut tårar, slut ord och slut känslor. Min bästa vän försvann mitt under näsan på mig, utan ett spår efter sig.

" Dom hittar henne, hon kanske bara har ramlat någonstans eller gått vilse." Viskade Noel tröstande.

" Hon är död, jag vet det."

" Nej, nej. Säg inte så." Sa han och kramade åt mig hårt. Doften av cigg och Norrlands guld kröp sig in i min näsa, jag klämde armarna runt hans slanka kropp och hoppades att allting var en mardröm jag snart skulle vakna upp ifrån.

Ingen av oss hade räknat med att något sådant skulle ske. Vi festade vid sjön från och med att snön smält på våren tills första snöflingan landat på marken när vintern kom. Aldrig någonsin hade det hänt något här, men nu helt plötsligt så gjorde det.

" Pappa är nere vid vägen, ska vi sova hos mig?" Frågade Noel.

" Aa, visst." Svarade jag. Skogen kryllade av poliser, hundar och annat folk som febrilt letade efter Hanna. Noel och jag svetsade samman våra händer och gick försiktigt längs den smala stigen som skulle leda oss till den stora grusvägen.

Jag försökte vara så uppmärksam så möjligt på vart jag satte fötterna, kanske skulle Hannas telefon ligga där, hennes halsband med ett kors eller kanske hennes svarta handväska.

Min magkänsla sa mig att Hanna inte hade gått vilse, ramlat eller svimmat. Hanna kunde alltid ta hand om sig själv, någon hade skadat henne, vem visste jag inte och definitivt inte varför.

Hon var vår ängel, en lugn, skötsam, djupt troende tjej som inte kunde skada en fluga. Varför skulle någon vara ute efter henne?

Det enda den tjejen pratade om var hur hon önskade att vi bodde i en snällare värld, hennes framtidsdrömmar om att bli läkare och att leva ett vanligt städat svenssonliv.

Nere på grusvägen kryllade det av polisbilar, räddningstjänst och oroliga föräldrar. Reportrar hungriga som blodhundar väntade också på något att skriva om. Noels pappa stod parkerad längst bort i havet av folk.

När vi satte oss i den svarta, gamla, inrökta v70n började känslorna bubbla upp ordentligt. Noel satt i framsätet och jag bak. Spritdoften från min och Noels kropp fyllde upp bilen.

" Jag är inte arg, på någon av er. Det vill jag ni ska förstå, Hanna kommer tillbaka." Sa Jonas. Jag hade alltid tyckt om Noels pappa, han var en snäll, lugn och tyst man som behandlade mig som sin egna dotter.

" Det är så konstigt... Hur vi tappade bort henne." Mumlade Noel.

" Kan hon ha rymt?" Frågade Jonas försiktigt och tittade bak på mig i backspegeln.

" Aldrig. Hon har aldrig ens nämnt något sånt." Svarade jag.

" Sover du hos oss?" Frågade Noel och vände sig om. Jag nickade och lutade huvudet mot fönstret. Världen utanför passerade bokstavligen förbi men inne i bilen var det som att tiden stod still.

Noel bodde i ett av stadens lägenhetsområden. Det fanns två, ett där bara knarkare bodde och det andra där många familjer och studenter bodde, där hade Noels familj bott sedan han föddes.

Lägenheten som var på andra våningen hade tre sovrum. Noels mamma hade bara några veckor innan möblerat om och bestämt att allting skulle vara i grått och vitt. Alla möbler, mattor och annat som fanns i ett hem.

Hans mamma var en underbar människa, empatisk, trygg och lugn. När vi hade klivit in i hallen och ställt bort våra skor tog Noel min hand och vi gick raka vägen in i hans sovrum. Det enda rummet som hade klarat sig från sin mors inredningsprojekt.

Väggarna var mörkblåa, dubbelsängen med randiga sängkläder stod i hörnet bredvid fönstret. Rullgardinerna var alltid nerdragna och på andra sidan rummet stod ett skrivbord täckt med olika skisser. Noels stora intresse var att måla och teckna.

Mitt sönderblekta hår hade börjat torka, även den korta svarta klänningen jag hade på mig. Noel satte sig ner på sängen och begravde sitt ansikte i händerna. Jag satte mig bredvid och drog fingrarna genom hans lockiga bruna hår.

" Tror du hon svimmade eller gjorde illa sig?" Frågade han och tittade på mig. Jag var tyst en stund.

" Nej, någon har skadat henne." Sa jag. Ärlighet varade längst, trots att jag hoppades på att hon skulle hittas närmsta timmen så insåg jag att det skulle nog inte hända.

Vi satt tysta innan vi klädde av oss dom blöta kläderna och la oss halvnakna i den varma sängen. Regnet föll fortfarande hårt ner mot marken ute. Jag kröp in i Noels famn och lyssnade på hans hjärtslag.

" Jag älskar dig." Sa han lågt och kysste min panna.

" Jag älskar dig också." Svarade jag.

Ingen av oss sov bra resterande natten, jag drömde mardrömmar om Hanna. Jag drömde om hennes kropp som skulle hittas i skogen, att jag förlorade min bästa vän.

Det kändes som att någon i gänget visste någonting, jag kanske skulle ha fel, men magkänslan sa mig att någon verkligen ville skada henne.

Hejhej! Tack för att du läst!
Kommer att komma fler och längre kapitel framöver! <3

Guds viljaOù les histoires vivent. Découvrez maintenant