himlen föll för oss | ludwig kronstrand

femtioett

6 oktober 02:12

"Du förstår att jag alltid kommer ha övertaget om dig va. Du kommer aldrig någonsin kunna komma över vad som hänt, du kommer alltid vara rädd för mig, oavsett om du vågar erkänna det eller inte. Det bara är så Tilja. Jag har och kommer alltid ha makten över att kunna förstöra dig, bryta ner varje del av dig tills det inte finns något kvar. Inte ens Ludwig kommer kunna skydda dig eller gömma dig från mig. Jag är över dig och kommer alltid vara, i varje mardröm, varje hörn och varje vaken sekund."

Ett par starka armar om min kropp får mig att slå upp ögonen, jag slingrar mig i ren panik ur hans grepp och ställer mig upp från sängen. Min kallsvettiga kropp skakar lätt och mina andetag är korta och snabba. "Det är bara jag." Den välkända rösten låter smått skärrad, mina ögon försöker hitta honom i mörkret och suckar tacksamt så fort han tänder lampan vid hans nattduksbord. Jag täcker för mina bröst per automatik då jag endast har på mig ett par trosor och det svala täcket som just nu låg på golvet nedanför mina fötter.

Ludwig tar försiktiga steg fram till mig, lyfter lätt på armarna för att lägga dem om mig, men ser osäkert på mig. Jag lutar mig mot hans bröstkorg och andas långsammare ju fler sekunder som passerar och jag lugnar tillslut ner mig. "Förlåt mig." Mumlar jag lågt, med kinden mot Ludwigs bröstkorg och med slutna ögon. Jag känner hur han lägger armarna högre upp och hur hans ena hand så småningom lägger sig mot baksidan av mitt huvud. Ludwig kysser mig nätt mot huvudet några gånger. "Du behöver inte be om ursäkt, det är inte jag som hade en mardröm." Säger han milt med en låg ton, nästan i en viskning.

Med min fria hand drar jag handen genom mitt nu svettiga hår. Jag grimaserar lätt över hur äcklig jag känner mig och drar tillslut mig bort från hans famn. Mina trötta ögon möter Ludwigs i några sekunder innan jag kollar ner i marken. Jag böjer mig ner, plockar upp det tunna täcket och går fram till sängen. "Du behöver inget innan vi går och lägger oss igen? Eller vad känner du?" Jag ser på honom och skakar på huvudet samtidigt som jag lägger täcket om min kropp. "Nej det är bra, tror jag." Småler jag trött. Sängen sjunker ner lite när Ludwig lägger sig bredvid mig, han släcker lampan och jag rullar tätt intill honom.

"Kom ihåg att ingen annan än jag är här." Ludwig kysser mig fjäderlätt på huvudet, lägger sig på sidan och drar in mig tätt intill sig, med min rygg mot hans bröstkorg. "Jag vet. Godnatt Ludwig." Svarar jag samtidigt som ett litet leende tar plats på mina läppar i mörkret. "Godnatt älskling." Mumlar han tyst med hakan mot toppen av mitt huvud. Jag lägger mina armar över Ludwigs och sluter mina ögon.

Två minuter passerar

Tio minuter passerar

Trettio minuter passerar

Ingenting.

Rent automatiskt släpper jag ur mig en tung och uppgiven suck. Allt kändes jobbigt. Täcket låg konstigt mot min kropp. Det var alldeles för varmt. Håret var i vägen. Hela kroppen stack till. Jag vänder mig om, för första gången på trettio minuter rör jag mig från positionen vi sa godnatt i. Ludwig andas tungt och jag tolkar det som att han sover djupt, men får snabbt mina tankar i andra banor direkt han låter ett tungt andetag lämna sina läppar. "Vad är fel?" Jag slingrar mig ur hans grepp och sätter mig upp vid kanten på min sida av sängen. "Jag kan verkligen inte somna." Suckar jag utmattat samtidigt som jag torkar bort mina frustrerade tårar som bestämt sig för att komma upp till ytan.

Jag känner hur Ludwig sätter sig upp i sängen. Inte för att jag ser honom, men jag känner hur han förflyttar sig fram till min sida av sängen. Han sätter sig bredvid mig och vilar sina armar mot sina knän. Vi sitter där i tystnad i vad jag skulle kunna tolka som några minuter. Man hör havet så tydligt utanför tack vare balkongdörren som står på glänt. "Ta på dig." Jag vrider min uppmärksamhet mot honom, rynkar lätt på mina ögonbryn i ett rent frågetecken. Ludwig reser sig upp och kollar ner på mig. "Vi ska gå ut på promenad." Mumlar han, månljuset som lyser in genom glipan mellan gardinerna får hans ansikte att lysa upp och ögonen att glittra vackert.