himlen föll för oss | ludwig kronstrand

femtiosex

10 december 14:38

Jag skulle aldrig vilja påstå att en månad hade gått snabbt, men på ett eller annat sätt hade jag kunnat ta mig igenom den. Vissa dagar var jobbigare än andra och vissa dagar kunde kännas lite lättare. Det var den första veckan som hade tagit hårdast på mig och mitt i allt behövde jag ändå fortsätta med vardagen. Det gick och jag hade aldrig klarat det utan mina vänner och ett konstant sökande efter något att göra. Vilket det alltid fanns.

Vi hade sedan bara någon dag efter att Ludwig åkt börjat jobba på att bygga upp studion och kontoret. Det var en superfin lokal i en av byggnaderna i närheten av Ludwigs lägenhet och på så sätt kändes det ännu bättre. Det var en takvåning som hade det finaste ljusinsläppet och skapade en form av ro och trygghet som jag behövde för att kunna känna mig hemma. Fönsterna var så stora att utsikten över stockholm fångade in inspiration på något vis. Precis det jag behövde för att känna mig levande i målandet. Det hade inte gått utan Nikki, så jag var väldigt tacksam för att jag hade hennes hjälp.

Jag hade haft några möten med de företag som ville ha mina tavlor uppe och vi hade kommit överens om ett samarbete som båda parterna var nöjda med. Det kändes stort och det var bara några dagar kvar tills de skulle komma hit och kolla på vilka tavlor som de ville ta med sig. Vår marknadsföring runtom i sverige och stockholm skulle alldeles strax bli till verklighet, det var bara frågan om någon enstaka dag det med. Så på något sätt i all denna saknad växte också en stor del glädje och förväntan för att allt bara föll på plats.

Klockan hade slagit runt kvart i tre och så småningom började mörkret lägga sig över staden. Jag sjönk ner i den nyinköpta fåtöljen och lutade mitt huvud mot ryggstödet med blicken upp mot de stora takfönsterna. De stora vita flingorna uppenbarade sig i himlen och landade som ett mjukt täcke på glaset. Den första snön. Jag vet inte vad den gjorde med mig, men känslan av att få se de första snöflingorna sväva fritt i luften utanför gjorde hela kroppen varm. Det är ändå ganska fint med vintern. Minusgraderna visade sig tydligt på fönsterna där det hade bildats en ram av frost.

Tilja 14:55 tidzon sverige
Första snön är här och jag börjar tydligen få julkänsla. Jag vet att jag inte gör saken bättre när jag säger det, men jag önska ju att du va här.

Jag stänger ner min telefon igen och lägger den på min mage. Mina armar slingrar sig om min kropp och jag drar in ett djupt andetag intill kragen på Ludwigs hoodie. Den doftade så tydligt av hans parfym och den doften han bar med sig. Den där doften, doften av honom fick fjärilarna i magen att flyga fritt. Sedan han åkte har jag väl i princip bebott mig permanent i hans lägenhet, kramar om hans kudde sådär extra hårt varje natt och burit på hans kläder som att det på något sätt skulle komplettera det faktum att han inte var här.

En knackning mot väggen intill öppningen som skiljer ateljén från hallen fångar min uppmärksamhet, jag vrider mitt huvud mot den stora valvöppningen och möter ett par välkända glittriga ögon. "Hej hjärtat, är du redo?" Hennes mjuka så trygga röst fyller mina ögon och får mig att bre ut ett snett litet leende. "Hej, ja det är jag väl." Jag reser mig upp från fåtöljen och sträcker på hela kroppen i ren trötthet innan jag tar mig fram till henne för att kunna ge henne en kram. "Så fint det blir här inne, det ser helt fantastiskt ut och vilken vy." Yttrar hon med en klang av fascination samtidigt som hennes stora ögon vandrar över lokalen. Jag som börjat trä på mig mina skor och en av Ludwigs vinterjackor, som jag blivit alldeles för kär i, sneglar mot henne med ett muntert leende. "Tack Linn, jag blev förälskad i hela planlösningen direkt vi fick se den i verkligheten."

Jag placerar mössan över huvudet och slänger halsduken om min hals innan jag tillslut lägger handväskan över axeln. "Ska vi?" Frågar jag med en lätt suck och ett leende. Linn nickar kort och går fram till mig. Vi tar oss ut från lokalen, jag larmar och låser innan vi tar hissen ner till markplan. Den senaste tiden brukade vi två välja enstaka dagar i veckan där vi umgicks, käkade god mat och drack något gott. Det kunde vara ute på restaurang, på ett fik eller bara hemma hos någon av oss. Vi hade förbestämt att vi idag skulle vara fastklistrade i soffan i Ludwigs lägenhet, beställa hem mat och umgås. Hela det här med att veta när vi skulle ses nästa gång gav mig ett slags ro och något att se framemot.