DARK TEARS

3

• K •
Jag möts av två killar när jag kliver in i det inte överdrivna fräscha motell rummet.

Den vita handduken hänger över min endast underklädda kropp. Det blöta håret ligger klistrat mot min rygg och ger ifrån sig en kall obekväm känsla.

Utan att bry mig om Lukes nyfikna blick och Ashtons lugna bruna ögon går jag över till min väska. Jag tar upp en av Louis tröjor som jag tänker sova i. Utan att riktigt tänka mig för lyfter jag upp tröjan mot mitt ansikte och gräver ner det i tröjan. Doften av Louis får mina tankebanor att fyllas av härliga minnen tillsammans med farliga hot. Mitt hjärta fylls av värme och rädsla på samma gång. Det var det som var problemet med min och Louis kärlek; den var vacker och underbar, men farlig.

1 vecka sedan jag lämnade. 1 vecka på rymmen. 1 vecka full av saknad.

Jag vänder mig mot dom två killarna på sängen. Deras blick är fast på mig och dom ser inte ut att ha några planer på att flytta den.

"I'm gonna change clothes so can you please turn around?" Frågar jag och håller upp tröjan som jag tänker byta om till.

Dom båda killarna får ett snett retsamt flin innan dom båda skakar på huvudet och säger ett bestämt 'nej'.

Jag suckar, himlar med ögonen och släpper uppgivet ner händerna längs med mina sidor.

"You two have some serious problem about being horny" säger jag en aning irriterat. Men killarna på sängen har fortfarande flinet på läpparna.

"Then maybe you should help me fix them?" Mumlar Luke nöjt. Jag ger inget svar, jag tar bara tag om boken på bokhyllan och kastar den mot honom.

"You don't have to be scared to show us your body. You are beautiful" Säger Ashton och sätter sig upp. Luke skrattar till innan han kastar sig över Ashton och kramar om hans kinder.

"You are so cute with your compliments and your dimples." Retas Luke.

Ashton knuffar bara bort honom, ler ett fejkat leende, innan han går över och sätter sig i fåtöljen. Jag skrattar till och vänder mig om. Snabbt åker handduken av och tröjan på. Jag går över till sängen och lägger mig mittemot Luke.

"I miss home" muttrar jag och placerar huvudet på kudden.

Luke ligger mittemot mig i sängen. Hans ögon skådar varenda vrå i mitt ansikte.

Detta motell är inte det fräschaste jag besökt men absolut inte det äckligaste heller. Alldeles perfekt att vila på medans vi bestämmer oss vart vi ska ta vägen näst.

"I know you do. And I have missed this" Mumlar Luke och släpper kontakten med mina ögon. Försiktigt tar han min hand i sin och kramar den mjukt.

"What?" Jag flämtar till vid hans ord och beröring.

"I have miss the way you undress, I miss your head on my chest. I'm missing the sound of your heart beating."

"Luke please don't" säger jag och rycker åt mig min hand.

"I'm just saying that I have missed My friend"

"No Luke you don't" Fräser jag och lindar täcket runt kroppen. Jag reser mig upp och lägger mig i en av dom två sofforna i rummet.

Lukes lugna mjuka ögon förvandlas till chockade och sårade.

"So you are still gonna pretend that we are nothing?" Frågar han en aning chockat med läpparna sammanpressade.

"No I'm gonna live in the reality. And do you know what Luke?! The reality is that we are running away, you two from the cops and hunters. And I, I run from Peter and the love of my life! That's sick don't you hear?!" Jag står numera upp och viftar med armarna i luften.

Alla känslor som jag har paketerat upp i ömtåliga bägare i en vecka går sönder. Allting rinner över. Ilska, tårar och ord bara forsar ur mig och jag kan inte stoppa dom. Jag bara står där som ett fån, i Louis tröja mitt i ett äckligt hotellrum.

"Why haven't you told me you ran from Peter?" Frågar Luke försiktigt. "I thought you were running from Louis"

"Well he is Peters connection to me" förklarar jag tyst.

Luke klappar på sängen som jag tidigare lämnat. Med tårar nerför mina kinder går jag över dit med ett litet leende. Han drar ner mig i sängen och pussar min panna mjukt.

"Sleep tight baby girl" mumlar han lugnt och drar med handen över min rygg, precis som jag vill ha det. Jag och Luke kan verkligen gå från att vara bittra på varandra till galna i varandra på nolltid; vilket inte är något bra.

Det blir mörkt i rummet och precis när jag är på väg att somna ekar Ashtons röst i rummet.

"Why do you run from Peter?" Frågar Ashton som också ligger i sängen. Ett problem vi har när vi är tre stycken och ingen orkar lägga pengar på ett extra rum.

Även fast jag tillbringat 1 vecka instängd i en bil med dom har ingen av dom frågat varför jag flyr, vilket jag är tacksam för.

"Peter-" börjar jag berätta men tvekar om jag verkligen ska berätta mer, jag vet inte om jag får för Peter. Jag rullar över på rygg och stirrar stumt upp i taket. "He doesn't want me to be with Louis" Det är första gången på en vecka som jag faktiskt nämner Louis namn och spänningen höjs automatiskt en aning i rummet.

"Do you miss him, Louis?" Frågar Ashton försiktigt.

Jag biter mig löst i underläppen när mina tankar samlar sig. Fortfarande med blicken fixerad på den lilla springan i taket.

Saknar jag verkligen just honom? Eller saknar jag alla andra där hemma? Ska jag vara ärlig vet jag inte. Louis klev in i mitt liv under en tuff period, han hjälpte mig upp på fötter, men ändå tycks jag inte sakna honom. Allt jag känner är dåligt samvete över att ha lämnat honom. Jag saknar Harry, Calum och Sandra mer konstigt nog.

Jag sätter mig upp och möter Ashtons blick. Sakta skakar jag på huvudet.

"No" svarar jag ärligt.

Jag är en hemsk människa. Kanske Peter har rätt. Jag borde inte vara med Louis, eller någon annan för den delen. Jag är för hemsk för det.

"Come here" mumlar Luke och jag placerar mig i hans famn igen.

"Just because you don't love me, doesn't mean I don't love you" säger Luke och en omedveten generad färg tar över mina kinder. Tur att det är mörkt i rummet.