DARK TEARS

63

Jag är ledsen för allt jag gjort. Hoppas du får leva ett fantastiskt liv. Älskar dig, Luke.

Det simpla smset, från han jag inte hört från på länge får mig snabbt att fatta misstankar. Strax innan han åkte betedde han sig väldigt konstigt och det skulle inte förvåna mig om han fått för sig något idiotiskt.

Vart är du?

Trots att jag lovade mig själv att hålla mig borta från honom kan jag inte låta honom må dåligt själv. Kanske jag kan träffa honom och bara prata lite med honom. När jag inte får ett svar reser jag mig upp från min plats i soffan. Jag går in i sovrummet och direkt får jag Louis blickar på mig.

Han ligger i sängen och har legat där ända sedan igår när han kom hem, helt mörbultad.

"Är du okej?" Frågar han försiktigt.

"Jag fick ett väldigt kryptiskt sms från Luke. Jag måste bara åka och kolla så han är okej" Svarar jag ärligt. Att ljuga om något som handlar om Luke kommer få Louis arg, inte så konstigt kanske.

"Jag följer med dig" Louis reser sig upp och börjar envist klä på sig.

"Louis jag kan ta hand om mig själv" Suckar jag och korsar armarna en aning irriterat över bröstet.

"Jag är ledsen men jag litar inte på Luke" Sättet han säger det på får mig att tro att han vet något som inte jag vet. Jag himlar misstänksamt med ögonen men ger upp när Louis låter sin arm slingra sig runt min midja och leder mig ut från lägenheten.

"vart tror du han kan vara?" Frågar Louis när vi kör genom staden, trots att Louis inte vill inse det så känner jag faktiskt Luke bättre än någon annan.

Min blick söker efter Luke på trottoaren och i dom parkerade bilarna.

"Kanske the cave" Svarar jag.

Om Luke mår dåligt är han antagligen och super och frossar i blod. The Cave är det ultimata stället. Louis svänger in på sidan av vägen och jag hoppar snabbt ur. Louis ropar efter mig att vänta men jag öppnar portarna in till the cave.

"Hey ta det lugnt" Säger Louis när han dyker upp vi min sida igen.

Inne i the cave är det tyst och tomt på vampyrer. Några få lampor lyser men annars är det dött.

"Det verkar vara tomt här" Konstaterar Louis. Jag nickar och är på väg att vända igen, men det är då jag hör det, hjärtslagen. Hjärtslagen som jag lyssnat till i timmar.

"Nej, lyssna" Jag stannar upp och Louis likaså. När han förstår vad jag menar nickar han och räcker mig en pistol, spikad med varulvsgift.

"Det är något du behöver höra Kylie" Börjar Louis. Fundersamt tittar jag på honom och han suckar innan han fortsätter. "Det är mycket Luke inte har berättat för dig, men oavsett hur det här slutar ska du veta att allt han har gjort är för din skull." Varför vet han allt som jag inte vet och varför berättar han inget för mig?

Vi fortsätter längre in i the cave. Jag kan känna mitt hjärta slå i bröstkorgen. Det är då jag får syn på honom i mörket. Den blonda kalufsen. Men han är inte ensam.

"Ni behöver backa om ni inte vill dö!" Kvinnan skriker argt mot oss, riktar sitt vapen mot oss en kort sekund innan hon vänder det mot Luke igen.

"Han har inte gjort dig något!" Skriker jag, försöker komma fram och stoppa henne men Louis stoppar mig. Kastar sina armar om mig.

Men Luke bara står där, bryr sig inte om vapnet som är riktat mot honom och att kvinnan vill ha honom död. Han vet att han är ett offer. Ett skyldigt offer.

"Han har varulvsgener. Han är en pest för den här stan" Jag slutar kämpa i Louis famn när kvinnan berättar för mig.

"Va?" Min blick flyttar sig till Luke. Hans blåa ögon lyser i mörkret mot mig. Dom ser sorgsna ut, men inte för att han är på väg att dö utan för att han har ljugit för mig i alla dessa år.

I denna stund, när vi är helt uppslukade av varandra avfyras vapnet i hennes hand. Louis hinner inte reagera när jag bryter mig ut från hans famn, springer fram till Luke och får honom bort från kulorna som siktas på honom.

Istället siktas dom på mig. Smärtan känns inte ens när kulorna gör hål i min kropp.

Han dog för mig.

Nu är det min tur att dö för honom.