Drakens Dotter - Version 2

Alternativt kapitel 40

Var är vi nu? Jo, en soldat har rusat in i ett rum med ämbetsmän och snobbigt adelsfolk. Han säger sig ha stött på en drake i skogen som ätit upp hans kamrater. I rummet finns några av våra karaktärer: Keith, som blivit förgiftad med minnesserum; Maldivor, en ond figur vi inte vet så mycket om än; prins Aiden; och huvudkaraktären Maéla vars far gömmer sig i skogen tills hon återvänder. Alla reagerar på olika sätt och det slutar med att prinsen lämnar rummet med generalen och soldaten med förmaning att alla andra håller tyst om vad som hänt. Maldivor drar med sin zombieagerande kompis Keith för att kolla i gamla böcker och Maéla, ja hon springer ut för att hitta en avskild plats så att hon kan ta kontakt med sin far. Det är när hon pratar med honom, genom länken, som det här kapitlet tar sin början.

"Du kan inte mena allvar!"

Vrothgar morrar dovt i sin strupe till svar, men bakom ljudet finns också en stor sorg.

"Du måste, vi har inget val. När allt är över..."

"Det kan ta evigheter innan det är över, de kommer inte släppa det här så lätt"

Maéla sitter i ett fönster med utsikt över skogen och bergen bortom stadens murar. Inte för att hon kan se det, hennes ögon är som skinande blankt glas och framför henne har hon en öppen himmel. Med Vrothgar flög hon, påväg bort från staden som upptäckt honom.

"Lyssna på mig, om något händer dig medan jag är borta kommer jag inte hinna tillbaks i tid. Använd ditt förnuft, vakta din rygg och lita inte på någon av dom. Jag återvänder så fort letandet har slutat"

Draken girar när luftströmmarna ändrar riktning. Det börjar blåsa upp ordentligt och Maéla minns en vrålande storm, en blixt, ett hugg i hjärtat. Om han stannade skulle de komma efter honom med ett enda syfte. Hon ser skogarna under honom, känner doften av barr genom hans näsborrar.

"Nej" säger Maéla svagt, men hon vet att det är det rätta. Det var försent för henne att följa med honom, han måste ge sig av genast.

De flyger i tystnad. Hon känner hur länken tunnar ut ännu mer med avståndet. Det innebär redan en kraftansträngning att behålla kontaketen.

"Maéla, gå, jag klarar mig. Återvänd innan det bryts"

Hon kväver en snyftning och trycker sig mot honom mentalt innan hon släpper taget. Ordet pappa lämnar hon kvar och det suddas ut när hon kommer tillbaks. Molnen ersätts med väggar och skogen med golv. Den förut klara solen dämpas istället genom glaset framför henne. Det blir kallt och tyst, som tomt på liv. När hon reser sig snurrar det framför henne och hon måste ta stöd från väggen. En tår rinner ner för hennes kind och hon gnuggar bort den snabbt. Staden var nu hennes fängelse, i väntan på att hennes far skulle återvända. Viljan att följa efter var så stark, men Vrothgar hade förbjudit henne att göra den långa resan genom skogen själv. Hon var säkrare här tills han kunde återvända.

Det svåraste var länken, hon kunde inte förstå sig på varför den fungerade som den gjorde och det gjorde henne rädd. Förut, när Vrothgar gav sig ut för att jaga och hon stannade i deras grotta så hade länken bestått om än svagt. Nu var det som att den långa vistelsen utan honom hade gjort den bräcklig, brytbar. Fast när hon bara varit ett barn hade hon nått honom omedvetet när hon var i stor fara, och då hade avståndet mellan dom varit längre. Eller?

|Struket: Hon är så försjunken i tankar att hon inte ser skuggan på väggen som närmar sig. Eller hur fötter som trampar mot golvet runt nästa hörn...|

En tanke jag hade var att hon skulle krocka rätt in i Maldivor som kommer gåendes med sina böcker om magiska varelser. På något sätt skulle Maldivor få det bekräftat att Maela var ett mytiskt väsen samtidigt som det blir mer konversation mellan de här två karaktärerna.

Notering: hade svårigheter med att bestämma länkens funktion då detta inte ännu var klarlagt för mig. Skulle den reagera på stora avstånd? "Ja för då blir det lättare att formulera fortsättningen (tre kapitel framåt). Men då måste jag ju ändra från första början när Maéla bara är en liten unge. Eller måste jag det? Aah"

En annan svårighet var att komma fram till en fortsättning. Vad händer nu? Gör jag en snygg avslutning eller ska jag berätta mer fram till nästa del jag har tänkt ut? Vad isåfall?

Jag publicerar nästa del ganska snart. Hoppas ni tyckte det var kul och vill ha fortsättningen!

Hare bra!