Drakens Dotter - Version 2

Alternativt kapitel 41

Här hörni, här har jag jobbat lika mycket som på mina publicerade kapitel. Långt är det också:)

Maéla lyckas få ihop så pass mycket mat att hon klarar sig ett bra tag framöver. Allt ligger i korgen hon bär som hon hittade i Veras stuga. Hon är påväg tillbaka från torget, en del av maten är köpt, en del tog hon när ingen såg. Som vanligt numera tar hon en lång omväg för att förvilla eventuella förföljare, det kändes ofta som att någon spanade på henne. Efter händelsen måste hon vara extremt försiktig. Och Aidens tal hade knappast gjort det lättare. Pratet tycks aldrig ta slut och hon hinner inte gå ett kvarter utan att hon hör minst fem personer ta upp samtalsämnet. Demonen, Den vita häxan. Vanskapelsen som dödade soldater och sprider ondska i staden.

Det började bli fruktansvärt utmattande för henne att konstant gå runt och oroa sig för att bli avslöjad. Därför håller hon sig för det mesta i stugan, det hade blivit hennes skyddszon, en fristad där hon kunde känna sig någorlunda trygg. Men den lilla chansen som finns att träffa Aiden gör att hon ibland strövar runt på gatorna. Kanske lyckas han ta sig ut osedd någon gång, då måste hon vara där så att de kunde träffas. Han hade en del att förklara. Men dagarna går och inte ett tecken av Aiden.

Samtidigt som hon bara måste få dra fingrarna genom hans hår och röra hans läppar med sina finns ett frö av ilska inom henne. Och det börjar gro med tiden. Hon känner sig förrådd och rädd. Det var jobbigt att ha så blandade känslor.

Efter mer än en vecka, så många dagar att hon tappat räkningen, har hennes hopp nästan försvunnit helt. Hon skulle ändå ha väntat på honom om det inte vore för de misstänkta blickar människor gav varandra. Igår natt hade en vuxen kvinna med gyllene blont hår blivit utpekad och nerslagen. Sedan hade människorna lämnar henne på gatan medan blodet rann ut i rännstenen. Frånvaron av Vrothgar hade också lagt sina spår, hon saknade honom så otroligt mycket och hon saknade att få röra sig fritt i de djupa skogarna och de höga bergen. Hon kunde inte stanna här hur länge som helst. Tankarna på att lämna staden hade nästan blivit till handling när hon äntligen fick ett tecken från Aiden.

Hon håller på att korsa torget när en man går in i henne så att hon tappar korgen. Fumlandes med att samla ihop all mat innan den krossas av smutsiga fötter ber hon om ursäkt, som vilken flicka som helst i hennes ålder skulle göra oavsett om det var hennes fel eller inte. Mannen tar upp hennes korg och håller den medan hon lägger i grejerna. Hans långa skägg når till bröstet, hans små ögon ser snälla men allvarliga ut bakom glasögonen. Hon har aldrig sett honom förut.

"Ingen fara miss" säger han och räcker henne korgen.

Hon tar emot den och vänder sig om för att gå, men så märker hon att ett främmande föremål gör maten sällskap.

"Herrn ni..." börjar hon men mannen är borta.

Hon låter föremålet, som är en liten tygpåse, ligga kvar i korgen och fokuserar på att ta sig tillbaks.

Väl i stugan igen sätter hon sig på en av stolarna med tygpåsen i handen. I den ligger en skrynklig lapp som hon rätar ut.

Möt mig i midnatt, vi måste prata.

/A

Aiden. Han lyckades meddela henne, han har inte gett upp. Men vad det det här hon ville? En symbol för en bar är ritad bredvid meddelandet. Först blir hon arg och ledsen över tanken på att behöva prata med honom. Hon hade ju precis tänkt överge allt de varit. Men ändå kan hon inte ignorera hur hjärtat bankar extra hårt i bröstet, eller hur minnena om deras kyssar fladdrar till liv. Hon skulle ge honom en chans, och han kanske skulle få veta sanningen.