Del 1

237 10 7
                                    

Tänkte bara säga att det är troligtvis är endel stavfel och liknade i denna berättelse så hittar ni något får ni gärna säga till 😂❤️
Ha en trevlig lässtund 😘

______________________

Elizabeth hade tagit på sig ett par svarta byxor och rejäla kängor, vilket egentligen var rebelliskt för flickor fick inte bära något sådant. En brun kappa som knäpptes med en liten knapp mitt över bröstet täckte hennes hår med en stor luva. Det regnade ute. Stora droppar föll över staden, en del landade på Elizabeth. Hon blev blötare och blötare för varje steg hon tog. Efter att svängt in på en liten mörk och diskret gata nådde hon slutligen en liten krog. Som vanligt var det stökigt där inne. Folk sjöng och skrek och söp sig fulla. Men hon trivdes här.
Hon trängde sig fram till disken.
"Nämen, är det inte lilla Elizabeth vi har här då? Det var länge sedan" Det var en kortväxt liten gubbe som många kände igen som Frigge. Men egentligen hette han Fredderick Greiff.
"Jag har varit lite upptagen på sistone" svarade hon.
"Ha, med vadå? Bråka med din mor och sno pengar för att sedan skylla på andra?" Han sa det som ett skämt, vilket Elizabeth förstod och skrattade lite åt det. Men hon inte på humör för det.
"Faktiskt inte" hennes blick blev aningen mörkare och Frigge förstod att det var dags att byta samtalsämne.
"Vill tösen min beställa något då?"
"En stor öl tack"
"Ska bli ers bråkmakare" han log och smet iväg. Hon fnös. Frigge var trevlig och en av få vänner hon faktiskt hade men han skulle alltid vara rolig.

Det var han som en gång i tiden gett henne ett svärd och sedan lärt hur man skulle hantera det. Han var en utmärkt fäktare. Han hade lärt henne att kasta knivar och hur man skulle gömma dem. För en kniv måste man alltid ha, var man en går.
Som vanligt hade hon en kniv i vardera känga, men idag även en vid midjan. Hon kände på sig att det behövdes.

Frigge kom tillbaka med ölen men smet sedan iväg igen för att hjälpa några andra gäster. Elizabeth tog en klunk av ölen och tjuvlyssnade på några som samtalade bakom henne. Hon såg inte vilka de var men hon kunde höra att de var en kvinna och två män som talade.
"Jag har blivit iakttagen av kungens spioner i säkert två veckor nu, jag lovar".
"Nej det har du inte Samantha".
"Varför skulle de spionera på dig, det finns ingen bra anledning"
"Men jag lovar de var dem! Jag har till och med sett dem!"
"De tror jag inte".
"Du tror jag aldrig på vad jag säger". Stackars kvinna, helt försvarslös mot två män, men det var ganska patetiskt egentligen. Kungens spioner spionerar inte på vem som helst här i staden, väldigt sällan iallafall. Elizabeth fnissade åt deras samtal. Idioter. Enormt ovetande.

Hon kunde höra steg närma sig bakom henne. Kraftiga, stora fötter låg bakom dessa steg.
"Hej sötnos, vad gör du här alldeles ensam?" Först fattade hon inte hur han visste att hon var en kvinna tills hon insåg att hon råkat ta av sig huvan och hennes bruna hår hängde nedför axlarna och ryggen.
Hon sträckte ut en arm bakom sig för att signalera att han inte skulle närma sig mera. Hon blev förvånad över hur nära han faktiskt var när hennes arm stötte emot hans mage. Han lade fram sin arm på disken framför henne och viskade i hennes öra:
"Snälla låt mig se dit ansikte, min sköna. Vem vet vad som döljer sig bakom detta hår?" Hans röst var mjuk och han pratade med en dialekt som garanterat kom från söder, vilket var ovanligt att höra så här högt uppe i norr. Hon tittade på hans arm, huden var blek och ärrad. Handen var kraftig och stor. Sedan vände hon sig om och tittade upp för att möta hans blick. Han var kraftig och stor. Klädd som en bandit. Hon tittade på hans kraftiga käkar och de små ögonen med den ytterst ljusgröna irisen.
"Ursäkta mig men jag har andra saker att göra." Hon klämde sig ur hans grepp och gick därifrån. Med tanke på blicken han gav henne så måste han känt igen henne. Och hon visste bara en person från söder som skulle känt igen henne.

~*~

Mor tvättade ett antal kläder när Elizabeth kom in i rummet. Hon satte sig ner vid ett bord och började putsa tre av sina knivar.
"Mor, vem var egentligen min far?" Hon visste att mor inte skulle gilla detta samtal, hon hade förbjudit att tala om honom. När orden nådde hennes öron och hon insåg innebörden i meningen stannade hon upp i sina rörelser, men hon sade inget. Hon stod helt tyst vid sin tvätt och bara tittade. Sen fortsatte hon tvätta, som om ingenting hade hänt.
"Mor jag måste få veta, jag har rätt att få veta!"
"Inte när det gäller din far."
"Jo, även när det gäller min far." Elizabeth hade slutat putsa sina knivar nu och morden slutat tvätta. Elizabeth ställde sig snabbt upp.
"Lilla vän, du vill inte veta om din far. Du har ingen far!" Modern röt ut orden.
"Jag är inte dum, det är klart jag har en far, såvida han inte död för då blir det har haft, men ändå."
"Du varken har eller har haft en far!" Elizabeth satte på dig de nyputsade knivarna, den bruna kappan och smet ut. Det var mörkt ute. Man kunde nästan se stjärnorna om det inte vore för allt ljus från alla husen. Hon sprang.

Söder om staden fanns det en liten sjö och den var, precis som staden bara omringad av skog. Inne bland träden till väst, öst och norr fanns det bönder med gårdar och fält utspridda. Men i söder var skogen tom. Inga bönder, ingenting, bara en liten sjö. Man nådde inte civilisation i söder om man inte ridit en två dagars ritt.
Det var dit hon skulle, söder om sjön. Där var det ensamt och tyst. Ingen vågade gå dit. Hon smet ut ur staden på dess östra sida och in i skogen. Ganska snart svängde hon på en liten stig som ledde henne mot sjöns södra sida. Hon hade ingen fackla eller stearinljus men det var fullmåne ute, hon kunde nätt och jämnt se stigen framför henne, hålla koll på när hon skulle svänga och inte.

Hon vek av stigen och gick i skogen ett tag. Sedan kom hon fram till en liten koja. Man kunde se sjön från den, men från sjön kunde man inte se kojan, om man inte tänt någon brasa. Vilket var precis det Elizabeth tänkte göra. Frigge hade en gång i visat henne denna koja.
Ibland hände det att hon stött på honom på sommaren. Men nu var det vår. Vattnet var säkert iskallt och pinnarna för att göra upp eld blöta. Förgäves letade hon efter några torra pinnar. Hon hittade fem stycken och började bygga upp en eldstad. Hon lade en näve löv i mitten och hämtade en tändsticksask i kojan. De var definitivt stulna för tändstickor var svåra att få tag på. Men Frigge stal aldrig saker och Elizabeth var inte heller skyldig till dessa tändstickor, även fast hon brukade vara det. Det betydde att någon annan hade varit här. Någon som kanske inte borde vara här.

Hon försökte tända elden några gånger men gav sedan upp och klädde istället av sig för att bada. Kläderna lade hon inne i kojan.
Vattnet var kallt och tryckte om kroppen när hon vadade ner i sjön. Hon skrek inombords men visste att detta var precis det hon behövde för att rena sitt huvud och tankarna.

När hon vaknade nästa morgon blev hon förvånad över att hon inte var blöt. Så här års kunde det regna endel. Hennes kläder var torra men kalla vid det här laget. Hon satte på sig dem och gick hem. Modern hade besök hemma när hon kom dit. Båda betedde sig som om gårdagen inte hade skett.
"Vi är inbjudna till den kungliga festen nästa månad. Jag vill att du följer med. Du är äntligen 16 år nu."
Elizabeth blängde på sin mor.
"Jag vill inte, allt det där är bara patetiskt." Hennes mor tittade på henne, hon kunde känna de stora sorgsna ögon på sig.
"Okej, men jag ska inte bära balklänning."
"Det ska du visst det." Elizabeth suckade och smet upp på övervåningen. Hon ville inte gå på någon fest. Hon ville inte ha på sig balklänning. Hon ville inte vara helt försvarslös, för de gick inte att försvara sig dessa klänningar. Men denna match vann hennes mor. Hon ville inte göra henne mer sårad än hon redan var.

BråkmakarenWhere stories live. Discover now