Världen är en Dröm & Drömmen är en Värld

Del 2 - Rosor

Spiraltrappan ner ligger två rum bort. Det är verkligen en stor byggnad och mina hastiga steg ekar i de så gott som tomma rummen. Jag når trappan och börjar kunna slappna av från känslan att bli nedslagen bakifrån. Mannen måste varit ensam, och kanske helt enkelt ville ha en överblick av förhandlingen. Men mina spekulationer övertygar mig inte och känslan av obehag finns kvar.

Mina fötter trippar snabbt ner för trappans steg och väl på nedre våningen håller jag upp bunten framför mig för att kolla att framsidan ser okej ut. Ena sekunden håller jag bunten i handen, i andra knuffas jag hårt åt sidan. Ljudet av alla papper som svischar över golvet eller fladdrar genom luften kan vara det värsta jag någonsin hört. Värre än pistolskott, värre än bomber. Det är en imp. Äldre än mig. Mörkbrunt hår, lika lång eller möjligen lite längre än jag. Hon bär lite konstiga kläder som jag inte sett förut. Hennes ansikte är däremot... bekant. Fast jag vet inte vem hon är. Kanske har hon haft något mindre jobb hos rebellerna. Hon stirrar på mig, gapandes efter något att säga. En stor fet ursäkt hade varit på sin plats. Ash röst tar till orda igen, och situationens fulla allvar slår in i mig tusen gånger starkare än vad hon gjorde.

"Helvete, helvete" väser jag och mina händer skakar när jag sträcker mig efter framsidan vid mina fötter. Jag hinner inte ens halvvägs innan en fot stampar ner och missar sidan med några millimeter. Hjärtat flyger upp i halsen av åsynen. I nästa ögonblick håller hon om mig. Stenhårt, fast jag tror det ska likna en kram.

"Vad i....?"

"Nate, Nate det är du! Jag kan knappt tro det. Du är här"

"Släpp mig!" jag försöker hålla rösten låg, men det är svårt med paniken som börjar växa inom mig, "Släpp mig nu." jag sliter mig ur hennes grepp och hon snubblar bakåt.

Ash ord når oss och jag kastar mig ner efter alla papper. Sida ett, två och tre. Tre till sex, åtta till tio... andas, andas är viktigt. Svetten klibbar i armhålorna och jag hoppas det inte kommer synas. Sida sju. Bra. Och sista sidan där underskrifterna skulle göras. Men var är sida elva? Sida elva som redogör för den sista punkten om avtalets gällande. Det blanka trägolvet är tomt framför mig och jag stampar nervöst runt i en cirkel. Ash skulle behöva börja improvisera vid det här laget.

"Skit, skit, skit också" kvider jag.

Jag ser tjejen huka sig och sträcka armen under en vackert snidad byrå. Ut drar hon pappret och jag pustar ut men slösar inte en sekund utan går direkt fram. Sorgen och smärtan i hennes blågröna ögon får mig att stanna upp. De ögonen... Hon räcker fram pappret och jag slår till mig själv mentalt. Jag måste ut nu. Oerhört tacksam för att hon hittade det sista pappret tar jag emot det. Medan jag vänder mig om mot öppningen blåser jag försiktigt bort dammtussen som hänger från ena hörnet. Jag kastar en blick bakåt.

"Tack Vio...let" de sista stavelserna faller ur munnen på mig och jag tittar förbryllat på henne.

Jag trodde att jag inte kände henne men namnet bara föll ur munnen på mig. En olustig känsla tar vid och jag försöker skaka av mig den. Hon ser lika chockad ut som jag känner mig men jag väntar inte på att hon ska säga något utan stormar ut genom nästa rum. Jag kunde prata med henne senare och kanske komma fram till en förklaring, men nu måste jag få ut papperna på bordet.

Ash ser aningen besvärad ut när jag passerar bakom honom. Någon i publiken mumlar till en annan medan han berättar klart om champagnen som de kommer kunna skåla med efteråt ute på den norra balkongen. Jag drar fram apparaten, buntar ihop papperna med en knyck i bordet och lägger dem tillrätta.

Alla visste såklart redan om det, särskilt gemmarna som stått för champagne och champagneglas.

"Nu återstår bara en sak för att förverkliga våra mål och drömmar. Välkomna fram, mina damer och herrar."