Världen är en Dröm & Drömmen är en Värld

Del 3 - Viol

Fem av dem går direkt efter Howard. Skyndar nästan efter honom med sina långa eleganta steg, som att de inte står ut med att vara kvar här. Majoriteten lämnar sedan salen i små klungor om två till tre. De har ingen brådska, kanske för att vädret blivit dåligt där ute. Varje gång någon går ut, strömmar den kalla vinden in och ljudet av smattrande regn fyller salen. Dörren öppnas, och stängs. Öppnas, och stängs och vi blir allt färre kvar. Det är som att dra av ett gigantiskt plåster millimeter för millimeter. Jag, Thorn och några andra som inte är förlamat bedrövade, går runt och försöker säga saker som kan få dem att stanna. Men Howard har lyckats med det han kom hit för. Avtalet i mina händer blir tyngre och tyngre, och förvandlas från framtidshopp till meningslösa blad med tomma ord.

"Jag hade stannat, men många som förut var säkra tvekar nu." säger den gamle gemmen, pladderkvarnen, medan han tar på sig sin höga hatt. "Och hur ska vi kunna skriva under något utan er ledare här? Personligen klandrar jag inte Ash. Howard är ful med att illustrera hans handlingar under den tid som var." Han suckar och ser på sina vänner som börjar ta trappstegen ner. "På återseende."

Det är en artighetsfras. Vi lär inte ses igen, och om vi gör det är det för att jag slavar på hans eller hans vänners egendom. Mina axlar sjunker ihop och jag håller nätt och jämt kvar avtalet mellan fingrarna.

Gemmarnas steg ner blandas med ett rytmiskt gnisslande som närmar sig bakifrån. Jag lyfter blicken och in kommer Violet och Ash, båda drypande våta... och dem håller hand?

"Varför går de? Var är resten?" frågar hon mig och kastar blick på mannens ryggtavla. Hans trupp är snart framme vid dörren. Min blick fastnar vid en slinga av hennes hår, som klistrat sig fast längsmed hennes hud.

"De flesta stack för en halvtimme sedan. De som är kvar har diskuterat ett tag men kommit fram till att inte skriva under. Det är över. Allt kommer bli som förut, som det alltid varit." säger jag med lågmäld röst. Jag släpper ut ett darrande andetag.

Någonting händer med Violet när jag ser på henne igen. Hon möter min blick med blixtrande ögon och en överväldigande beslutsamhet. Hon ropar så att orden kastas omkring i den tomma salen.

"Vänta!"

Några av dem stannar upp och vänder sig om. Jag försöker att inte klämma sönder avtalet i mina händer. Vad gör hon?

"Ah, så den gode imp-ledaren är tillbaka?" säger en av dem med blicken på Ash, som fäller blicken i golvet. Violet släpper hans hand och går med skyndande steg till trappans kant.

"Ni får inte gå nu, ni är så nära något så mycket bättre än vad som finns där utanför idag."

Någon mumlar att fortsätta gå, men en av dem lösgör sig från gruppen och stannar mitt i trappan. När den större klungan märker det är dem precis vid dörrhandtaget och tittar otåligt upp. Så börjar gemmen tala. Hon säger att hon ville ha frid, ett avtal om rättigheter och att en förändring borde ske, men kanske är den här världen inte redo för det än. Orden går in genom ena örat och ut genom det andra på mig. Jag kan bara stirra på Violet där hon står. Rak i ryggen, orädd och beslutsam. Med en stark och klar röst tar hon till orda.

"Och om vi inte gör det nu, när? Om inte du ställer upp, vem?"

Orden är bekanta på något sätt, och något märkligt händer med mina öron. Det piper till, lågt, och avlägset. Gem-kvinnan öppnar sina röda läppar för att säga något men Violet fortsätter.

"Nej lyssna. Om det ska hända någonting med den här världen ska det vara idag, det är ingenting att skjuta på. Han gjorde ett misstag, ett allvarligt sådant men misstag gör vi alla, både gemmar och impar. För vi är mänskliga,"

Kvinnan rycker till vid ordet men jag ser hur hennes ögon gnistrar, som att hon berörs av det Violet säger. Några av männen nedanför trappan tar av sig hatten och håller den mot bröstet. Kvinnorna står helt vända upp mot Violet. Alla lyssnar nu.

"Vi är mänskliga, det är lika sant som utmaningarna vi står inför är verkliga. De är allvarliga, och de är många. De kommer inte kunna lösas enkelt inom kort tid, utan de måste kämpas för. Och det är ingenting impar eller gemmar kan göra var för sig. Det måste ske tillsammans."

Plötsligt öppnas dörren och in snubblar en handfull gemmar. Dörren hinner knappt stängas innan det kommer in fler, och ännu fler. Porten får tillslut stängas med hjälp av flera händer för att det blåser så mycket. Vinden susar i mina öron och får mig att vakna till. Kan det här funka? Finns det fortfarande en chans?

Avsatsen nedanför trappen är med ens full av små vattenpölar under drypande blöta personer. Några saknar sina hattar och deras hår ligger på sniskan. Sminket är utsmetat och kläderna är blöta och skrynkliga. De ser ut som Violet själv, där hon står i sin plaskvåta tröja och leriga skor.

"Inget och ingen kommer hindra det som redan påbörjats. Vi vet alla, att det varken kommer bli vila eller ro i den här staden innan imparna är garanterade samma rättigheter som gemmar. Vi kommer inte heller kunna göra någonting, utan att stå på lika grunder." hon gör en konstpaus, "Jag har en dröm, en väldigt verklig och vacker dröm och jag vet att den är sann. En dröm om en värld där människor är människor, och inget annat. Där vi kan stå bredvid varandra utan att den ena förtrycker den andra..." hennes röst sjunger ut i salen. Hennes ord om välstånd, stabilitet och frihet målar upp allt vi hela tiden strävat efter. Jag har svårt att förstå fullheten i känslan, som bubblar upp i mitt bröst. Stoltheten i att vara imp, och stoltheten över henne, Violet. Min...

"Vi samlades här idag för att vi väljer hopp framför rädslan, gemenskap i våra mål framför en evig strid om våra olikheter. Låt oss inte vackla när stunden kräver något av oss som mest. Vänd inte ryggen åt framtiden"

... min vad?

En tystnad lägger sig och mina hjärtslag dunkar hårt mot revbenen. Jag blinkar långsamt när en av männen börjar ta trappstegen upp och kvinnan följer efter. Pipet är tydligt i mina öron nu, rytmiskt och ljust. Tänk om jag svimmar? Gemmarna går rakt förbi Violet och följs snart av flera andra. Mannen stannar framför mig och jag inser att jag står med öppen mun.

"Nå" säger han, "ge mig en penna så att jag kan skriva under."

Ash som har sinnesnärvaron kvar tar bunten ur min hand och bläddrar fram till rätt sida. Jag hinner se mannens hand fatta pennan och märker att fler ställer sig bakom honom. Själv vrider jag långsamt huvudet och hon möter min blick. Avlägsna, tidigare glömda ord talar lugnande ner till mig och jag fingrar på tröjan vid min mage. Jag känner ekot av smärtan där. "Det kan du säga själv... När du vaknar kommer du vara hemma med mamma och pappa..." Allt blev svart sen, men jag känner igen den rösten. Violet...

Min syster.