Spruckna läppar och mellanmjölk

BRUNSÅS-KENNETH

Emma
Tillbaka i nutid

När allt man vill är att komma hem och begrava sig i sin säng för resten av dagen är det inte särskilt lockande att avsluta skoldagen med en timmes tyska. Speciellt inte när den timmen kommer spenderas genom att jag försöker undvika Bens blickar, samtidigt som jag så gärna vill se om hans ögon är lika blåa som jag minns dem.

När jag kommer in i klassrummet blir jag väldigt förvånad när jag ser att salen är tom på elever. Den enda själ där inne är Charlotte som sitter vid katedern, med näsan begravd i en hög av provpapper, och när jag slänger ett öga mot klockan på väggen och ser att jag är fem minuter sen, blir jag mycket förvirrad.

"Vart är alla?", frågar jag och ser hur Charlotte hoppar till i sin stol till ljudet av min plötsliga närvaro.

"Guten tag Emma!", säger Charlotte, lika äckligt glad som vanligt. "Ni är inte så många idag då 9B är på studieresa, så jag sa åt dom andra att dom kunde läsa sina texter på valfri plats."

Klackarna i taket för 9B som räddar mig från att sitta och låtsas läsa i tyskasalen! I stället kan jag sitta och låtsas läsa utomhus där det faktiskt är fint väder och mängden Charlotte är betydligt mindre.

Lyckan är enorm när jag hittar mig en bänk i solväggen och för säkerhets skull, ifall Charlotte skulle få för sig att gå förbi, öppnar jag den sida i boken som det är tänkt att jag ska läsa. Därefter sluter jag ögonen och låter mitt skinn suga upp varenda liten droppe av solljus det kommer åt.

Mitt njutande kommer dock till ett abrupt slut när en skugga plötsligt faller över mig. Rädd att jag blivit påkommen av Charlotte med att göra allt förutom det jag egentligen ska göra, öppnar jag ögonen i smått panik.

Dock är det inte Charlotte som står framför mig, men paniken blir allt större ändå. Den person som blockerar solen är nämligen Ben och genast lägger sig en klump av nervositet i min mage.

"Hej," säger Ben med den typen av raspig röst som orsakas av en ruggig förkylning.

"H-hej," svarar jag och försöker att inte tänka på hur tyskaboken är på väg att glida ur mina svettiga händer.

"Hur går det med läsningen?", frågar Ben, med sin nervösa blick vandrandes mellan mig och boken i mitt knä.

"Jag tröttnade efter dom tre första raderna," svarar jag och ett kort skratt flyr från Bens läppar, följt av en hostning.

"Förlåt," säger han hest efter att ha hostat klart. "Jag är lite förkyld."

"Lite?", säger jag med höjda ögonbryn och gör så gott jag kan för att dölja leendet som börjar ta form i min mungipa. "Du låter döende."

Plötsligt blir Ben nervös, något som visas tydligt på sättet han vaggar fram och tillbaka på fötterna. Hjälp, han kanske faktiskt är döende. Jag skojade ju bara ...

"Då kanske du kan låta en döende kille be om ursäkt?"

Bens rullande med fötterna gör att solen då och då kikar fram bakom honom och för att över huvud taget kunna se hans ansikte lägger jag min hand mot min panna, för att skydda de ögon som är fulla av förvirring.
Jag förstår först inte vad han menar. Vad skulle han ha att be om ursäkt för när det i själva verket är jag som ignorerat hans existens under de senaste dagarna? Men när jag öppnar munnen för att säga just det hinner jag aldrig komma till saken innan Ben själv tagit till orden.

"Jag är ledsen om jag gjorde dig obekväm, eller kanske till och med rädd, i fredags," börjar Ben och jag kan se hur orden är svåra för honom att få fram. "Jag borde inte ha försökt... kyssa dig utan din tillåtelse."