38 | 22 FEBRUARI

2.7K 130 15
                                    

"Så, dina föräldrar kommer hem idag?" frågade jag honom.

Han nickade sakta.

Vi satt mittemot varandra på hans säng. Han drog gång på gång ner ärmarna på tjocktröjan längre och längre ner för sina händer. Jag tog tag i hans kalla, bleka händer och tittade länge på dem innan jag tittade upp på honom.

"Är du nervös?" frågade jag.

Han skakade bara på huvudet.

"Är du rädd?" frågade jag sedan.

Ännu en gång skakade han på huvudet. Några få tårar kröp ur hans tårkanaler. Han drog med tröjärmen under ögat och suckade tyst. Jag tog tag om hans handled och hoppade närmare honom. Samtidigt åkte den andra tröjärmen upp. Då såg jag något jag hoppats få slippa se. Ärr som täckte alla delar av hans armar.

"Felix hjärtat", viskade jag hjärtskärande.

Han drog händerna ur mina och skakade hastigt på huvudet, samtidigt som han kröp iväg från mig. In i ett hörn av sängen.

"Jag är ett missfoster, Oscar", viskade han tyst. "Jag förtjänar smärta."

"Ingen förtjänar smärta, speciellt inte du", sa jag bestämt och hoppade närmare honom igen.

Jag drog in hans lilla kropp i min famn och kramade försiktigt om hans taniga kropp. Hans kropp var som en porslinsdockas. Han kan inte äta mycket.

Han bet sig löst i läppen och tittade ner mot sitt knä.

"Jag mår inte bra utan dig", viskade han.

Sekunden efter det öppnades dörren till Felix sovrum. Vi båda vände blicken dit. Vi fick båda se synen av hans föräldrar. De tittade förvånat på oss båda två.

Jag reste mig ur Felix säng och gick fram för att skaka hand med båda två.

"Vi fick ingen bra start senast", sa jag enkelt. "Oscar Enestad är mitt namn, Felix pojkvän."

De tittade pafft på mig. Deras munnar var öppna, och ögonen var större än golfbollar.

Visst skulle jag också blivit paff om jag fick se samma syn som dem.

"Jag är den killen som inte skulle vara bra för Felix, det var mitt nummer som han skulle blockera, aldrig mer prata med", fortsatte jag. "Och nu står jag här, för att jag vet att han behöver min hjälp."

De sa ingenting. De bara stirrade på mig som att jag var helt galen.

"Jag älskar er son, och er son älskar mig", förklarade jag. "Jag ber er att acceptera det, låta honom leva ett lyckligt liv. För tycker ni att han ser lycklig ut nu?"

Den enda responsen de gav mig var att skaka på huvudena. Jag gick tillbaka till Felix säng och satte mig bredvid honom igen. La armen om hans axlar. Kysste honom löst i tinningen.

"Förlåt oss. Vi kanske inte har agerat helt rätt", sa Felix mamma skamset. "Vi trodde aldrig att det var seriöst."

"Men nu, när ni ser er pojke fullkomligt deprimerad, sittandes tillsammans med sin pojkvän som helt spontant åker för att hälsa på efter att inte haft någon kontakt på en månad, då förstår ni allting?" frågade jag irriterat.

"Vi ber om ursäkt, vi visste inte", la Felix pappa till.

"Ni är hans föräldrar!" utbrast jag. "Ni ska ju..."

"Oscar, snälla, ta det lugnt", viskade Felix och försökte lugna ner mig igen.

"Jag tar det bara lugnt om ni kan lova att acceptera oss och ta bättre hand om er son", sa jag bestämt. "Se vad han mår bra och dåligt av."

"Vi lovar", sa de tillsammans.

-

Jag är så himla trött, men måste försöka plugga fysik.

Förresten, måste bara berätta värdens roligaste sak. Jag och mamma skulle gå och ta bussen ut på landet, och vi gick ganska tidigt. + att vi hade vår hund Scilla med oss. Så då tänkte vi att vi skulle gå in till en djuraffär medan, och så kommer en kille med en kundvagn med massa WILLY:s kassar. Han ba "hej vill ni ha en goodiebag eftersom att vi öppnar här på torsdag?" och jag trodde jag skulle dö, mitt lifegoal är klart. Jag har fått en goodiebag med snacks.

The Nude Pics » foscarWhere stories live. Discover now