Om ändå tiden kunde vänta på mig

Vi bor i samma kropp

"Ta ett djupt andetag."

Jag tar flera.

"Slappna av, ta din medicin och försök sova."

Jag tar mitt vatten och sväljer tabletterna. De smakar ingenting. Vattnet är mjukt och lent.

"Så, sov nu."

"Men jag måste skriva", skriker jag.

"Okej. Vad som helst som får dig att må bättre. Säg till om det är något. Jag finns här."

Ja, tänker jag. För vi bor i samma kropp.