Om ändå tiden kunde vänta på mig

Natt

Vi sitter tillsammans här, vi två som bor i samma kropp. Jag tänker på att vi är så olika. Och jag tänker på natten som ligger som en kupa ovanför oss och ovanför byggnaden vi sitter i, och ovanför allt och alla inom dess räckvidd. Någon annanstans är det dag. Vi skulle kunna resa västerut och förlänga dagen, spara den i mer än tjugofyra timmar. Vi skulle kunna passera datumgränsen och känna oss fria av vårt beslut.

"Men du,
har du tänkt på en sak? Tänkt på att skåda upp mot stjärnhimlen en natt som denna? En natt där allt är möjligt. Precis allt." Orden som kommer ut ur min mun låter precis som mina egna tankar.

Jag grabbar tag i hennes arm och buffar på henne för att få henne att titta ut genom fönstret.

"Jag har provat att sova", ler hon. "Kom, så lägger vi oss. Vi börjar 8:20 imorgon. Vill du inte vara utvilad?"

"Jo, men... Det här är också viktigt." Jag tappar nästan andan av upphetsning. "Har du någonsin provat att önska? Önska i nattens beskydd."

"Ja, jag har önskat mig sömn." Hon drar ner oss under täcket och stoppar resolut om oss. "Klockan är mycket. Förlåt Atina, men vi måste verkligen sova nu."

Jag tittar på klockan. Bara halv tolv. Jag skulle kunna vara uppe hela natten. Bara för att uppleva. Men jag vet inte om hon skulle förstå det. Vi delar bostad, och vi är så olika. Så olika man kan bli, nästan. Medan hon är den mer ansvarsfulla som ser till att vi kommer i tid till skolan, sköter skolarbetet och håller snyggt på rummet och andra sådana där grejer, är jag den mer drömmande typen vars tankar man alltid måste plocka ner från skyarna för att få kontakt. Hon resonerar logiskt, jag resonerar efter intuition och humör. Hon tänker efter, jag  gör det bara.

"Du", säger jag när hon släckt lampan. "Vill du passera datumgränsen någon gång?"

Jag kan nästan höra henne le.

"Du är otroligt charmig, Atina."

"Vill du det?"

"Absolut. Men nu ska vi sova. God natt och sov gott. Vi ses imorgon."

"Ja, det gör vi. Sov gott."

Och som vanligt ligger jag och oroar mig och har ångest en stund innan jag följer henne exempel och utstakade väg in till sömnen. Då får vi äntligen vara tillsammans igen. Tillsammans på riktigt. För vi är inte riktigt tillsammans när en av oss sover. När en av oss är på besök i en annan värld. Men nu är båda där. Oskiljaktiga.