utantill/ f.s

1

Ljudet av mina skor mot kullerstenen och mina ansträngda andetag är det enda jag fokuserar på. Förvirrat lyfter jag blicken från marken när bussen stormar förbi bara någon decimeter ifrån mig. Jag sväljer och blinkar hårt med ögonen, försöker få mina tankar att skingras och faktiskt fokusera på min omgivning.

Förvirrat ser jag mig över axeln, försöker se om någon märkt någonting. Men alla är mitt uppe i sitt egna huvud, sin egna vardag. Jag suckar tyst, rättar till väskans axelband och går vidare.

Jag är så förvirrad utan dig. Så ouppmärksam.

Du sa alltid att jag inte bryr mig om någonting. Jag fnös alltid till som att jag blev förnärmad men mina läppar log och jag gav dig en lång blick. "Jag bryr mig om dig" kontrade jag med och du log.

"Det är bara för att du förstår dig på mig, du kan mig utantill" svarade du och blinkade snabbt med ögat.

Jag rycker till. Någon går in i mig och jag inser att jag har stannat till mitt i gatan. Som att jag får en spark i ryggen börjar jag gå så plötsligt att personerna runt omkring mig ger mig en snabb konfunderad blick. Jag ignorerar dem och går så snabbt jag kan mot dörren in till kaféet. När jag kommer in i värmen som slår emot mig så fort dörren öppnas så andas jag djupt och vrider huvudet först åt höger, sedan åt vänster. Stretchar ut nacken som på den senaste tiden ständigt varit stel.

Jag får ögonkontakt med mannen i skjorta som sitter i hörnet och ler svagt medan jag går ditåt.

"Kaffe?" Frågar han lugnt och jag ger honom en längtansfull blick som får honom att skratta innan han reser sig upp och går bort mot kassan med plånboken i handen. Jag tar sakta av mig jackan, halsduken och mössan innan jag hasar mig in på soffan och placerar telefonen på bordet i marmor.

Under tiden han beställer åt mig drar jag tummen ner över skärmen på min telefon flera gånger och suckar. Det spelar ingen roll hur mycket jag uppdaterar, det kommer inte komma något mejl.

"What's up sunshine"

Kaffekoppen placeras på bordet bredvid min telefon och hans muntra röst får mig att titta upp, möta hans blick och himla med ögonen.

"You tell me" mumlar jag fram och höjer på ena ögonbrynet medan jag för koppen till läpparna och rycker till när det varma kaffet bränner mig på tungan. Jag ger ifrån mig ett irriterat stön och ställer ner koppen igen så att det smäller till i bordet.

"Jag fick ett mejl från din mor igår" säger han och trycker på mellanslagstangenten på sin dator så att skärmen lyses upp. Jag tittar på honom men säger ingenting. Väntar bara på att han ska fortsätta.

"Vill du ha den långa storyn eller min sammanfattning?" Frågar han och drar en hand genom håret. Jag rycker lätt på axlarna och lutar hakan i handflatan "Det kvittar" mumlar jag fram och han flinar lite.

"Well, vi har en del att göra helt enkelt. Du fick F på matteprovet, engelskainlämningen är inte färdig och du skickade aldrig in din novell" säger han och lutar sig tillbaka med armarna korsade över bröstkorgen. Hans bittra kroppsspråk avslöjas dock av hans flin och höjda ögonbryn. Jag möter hans blick och ler falskt. "Oj" får jag ur mig utan känsla i rösten.

"Har du ens med dig datorn?" Frågar han retsamt och jag himlar med ögonen igen medan jag utan ett ord tar upp datorn ur väskan och placerar den på bordet. Han hasar sig lite närmare mig och hummar tyst. "Hur långt har du kommit?" Frågar han när jag klickar mig in på dokumentet med titeln "novell". Jag gör en svepande rörelse med handen mot skärmen och korsar sedan armarna över bröstet.

"Jag har en rubrik" säger jag och han skrattar till och skakar på huvudet vilket får mig att slänga håret över axeln, blicka upp på honom och flina. "Du är då något utöver det vanliga" säger han medan han vinklar min dator mot sig och själv placerar fingrarna på tangenterna. "Vad vill du skriva om? Har du något tema?" Frågar han och jag hummar och låtsas fundera innan jag korsar det ena benet över det andra, lutar mig tillbaka i soffan och möter hans blick.

"Jag bryr mig inte" säger jag nonchalant och han skrattar återigen till vilket får mig att sträcka mig fram, smälla ihop datorn och lägga ner den i väskan igen.

"Jag orkar inte med det här nu. Kom, 2an går om 3 minuter" säger jag och blänger på kaffet som jag inte har rört innan jag reser mig upp, tar på mig halsduken och jackan och ställer mig med händerna på höfterna och höjda ögonbryn.

Han ögnar mig en kort stund innan han skrattar lågt och plockar ihop sina saker. När han är klar vänder jag på klacken och går i förväg ut ifrån kaféet. Med långa kliv kommer han ikapp mig och jag ger honom en snabb blick.

"Då får vi fortsätta sen då" säger han retsamt och jag fnyser till.

"Vad annars" säger jag och ler. 

...

Jag vet, det är förvirrande just nu. Men allt kommer att klarna.

Alltid kul att veta vad ni har för teorier tho...

Och är jag tillbaka? Vem vet. Detta är väldigt spontant...

;)

/N