utantill/ f.s

3

"Astrid?"

Jag blinkar förvirrat och vrider blicken från fönstret och fram mot läraren som står framme vid tavlan med armarna korsade över bröstkorgen. "Hmm?" Svarar jag förvirrat och ser hur lärarens ansiktsuttryck blir allt mer bekymrat.

"Vad pratar vi om Astrid?" Frågar han med en lugn och metodisk röst och jag höjer på ögonbrynen och låter blicken svepa över tavlan där han kladdigt skrivit upp ett par årtal och andra väsentliga nyckelord med den röda pennan som sticker ut som blod på den vita smutsiga tavlan.

"Franska revolutionen" mumlar jag fram och ser hur han något chockat nickar till och sedan hummar för tyst för sig själv. "Jaaa.." mumlar han fram och jag ger honom en kort blick innan min blick återigen letar sig ut genom fönstret. Som ett sorl i bakgrunden hör jag hur han fortsätter lektionen men inga ord letar sig in i mitt medvetande, bara ett avlägset mummel.

Framför mig ligger telefonen på bänken och jag suckar tyst och placerar tummen över sensorn och klickar mig in på mejlen. Tummen drar neråt och jag suckar igen, inget nytt mejl. Jag klickar mig ut ur appen och ett meddelande från Jonathan ploppar upp på skärmen som jag snabbt stänger ner utan att varken läsa eller svara.

Utan att kommentera så reser jag mig upp, skjuter bak stolen med ett brak som får alla mina klasskamrater att förvirrat iaktta mig och trots att läraren upprepar mitt namn så tar jag min väska och går ut ur klassrummet.

"Astrid!" Hör jag en gäll stämma ropa borta från skåpen och jag höjer blicken och får syn på Ida som får mig att koka inombords. Jag stannar framför henne med korsade armar och säger ingenting, väntar in hennes fortsättning.

"Du ser trött ut" säger hon och jag höjer på ögonbrynen men svarar inte. Väntar bara på att hon ska nämna dig. Förklara sig.

"Vad hände med dig i fredags? Jag trodde att jag skulle få se dig hos Albrektsson" fortsätter hon med och ler svagt och jag tröttnar. Utan att titta på henne plockar jag upp mina hörlurar och placerar dem i öronen innan jag ger henne ett kallt leende.

"Jag umgås inte med er längre" säger jag kort och vänder henne ryggen, går ner för trappan och lämnar skolan.

Tårarna trycker på bakom ögonlocken och telefonen vibrerar i fickan man jag ignorerar den. Orkar inte prata med Ida eller någon annan just nu.

Jag sätter mig på spårvagnen och vägrar plocka upp telefonen under hela hemvägen trots att det ringer konstant. Jag tänker på dig, tänker på hur min vardag såg ut för ett år sen och kan inte hindra en tår från att bryta sig loss ur ögonvrån.

Jag suckar högljutt och placerar hakan i handflatan och möter din blick. "Vad suckar du om nu då?" Frågar du retsamt och jag ler och rycker på axlarna. "Livet" mumlar jag fram och skrattar till. Du skakar lätt på huvudet och ler så att smilgroparna visar sig.

"Orkar vi åka till Albrektsson ikväll?" Frågar du lugnt men din blick avslöjar dig och jag flinar. "Du orkar inte och jag bryr mig inte" säger jag retsamt och du flinar och rycker på axlarna. "You know me too well" säger du och jag nickar medhållande och placerar min hand över din.

"Jag kan dig utantill så det är ingen idé för dig att någonsin försöka dölja något för mig" säger jag lugnt och du ler och flätar ihop våra fingrar. "Det gör jag inte heller" allvaret i din röst framkommer plötsligt.

"Bäst för dig" får jag fram med ett skratt och blickar ut genom fönstret och du kramar min hand hårdare vilket får mig att möta din blick igen. "Astrid" säger du menande och jag höjer ena ögonbrynet. "Felix" kontrar jag och du kan inte låta bli att le innan du skakar lite på huvudet och tittar mig djupt i ögonen.

"Jag döljer inget för dig" säger du allvarligt och jag nickar. "Jag vet".

Jag suckar och kliver av spårvagnen. Samma minne spelas på repeat i mitt huvud och jag skyndar på mina steg som att jag ska kunna springa ifrån dem.

Det är inte förrän jag kommer in genom ytterdörren och dumpar mina grejer i hallen som jag tar upp min telefon ur fickan. Det känns som att mitt hjärta stannar och marken rämnar under mina fötter.

Det namn som står på min skärm, som har ringt mig 8 gånger är inte Ida.

Det är du.