utantill/ f.s

4

Jag sitter med knäna tryckta mot bröstet och stirrar stint på telefonen som förblir tyst och mörk.

Jag har försökt ringa dig, jag har försökt smsa dig, jag har försökt snapa dig trots att jag egentligen har blockat dig överallt. Inget svar. Inte ett endaste litet tecken på att det faktiskt var du som försökte nå mig bara timmar tidigare.

Telefonen plingar till. Skärmen lyses upp. För en sekund tappar jag andan medan jag i all hast lyckas välta ner telefonen på golvet i mitt försök att få tag på den så snabbt som möjligt.

När jag väl får tag på telefonen sköljer en våg av besvikelse genom mig när jag läser Jonathans namn på skärmen och jag kan inte låta bli att sucka frustrerat.

Istället för att svara så letar jag upp Jonathans kontakt och placerar telefonen mot örat. Signalerna går fram och jag lyckas nästan lura mig själv innan Jonathans mörka röst svarar och inte din. De falska förhoppningar som jag hunnit bygga upp under bara några sekunder krossas totalt.

"Tja, det var inte lätt att få tag i dig idag"

Jag himlar med ögonen över hans kommentar men hummar tyst. Det är ju inte hans fel, han vet ingenting om dig.

"Jag pallar inte" mumlar jag fram och han skrattar lågt och jag hör hur han troligtvis går ut på balkongen då det börjar susa i bakgrunden.

"Du vet, jag är anställd för att få dig att palla" säger han retsamt och jag sätter mig på sängkanten och väntar på hans fortsättning. Orkar inte svara.

"Du kanske ska komma hit så att vi kan...jobba på kemin" får han fram med en käck ton och jag kan inte låta bli att skratta till trots att jag finner situationen humorlös.

"Smooth" mumlar jag fram och kan höra hur han flinar.

"Kom hit" upprepar han och jag suckar, sveper med blicken över klockan på väggen i mitt rum och suckar. "Jag tar den som går 50" svarar jag lugnt och klickar honom.

Medan jag bättrar på sminket, sätter upp håret och klär på mig försöker jag verkligen söka efter någon sorts entusiasm i min kropp. Eller egentligen försöker jag mest hitta någon känsla överhuvudtaget. Det var längesen jag brydde mig om någonting faktiskt.

Jag kommer ihåg senaste gången jag kände ruset i kroppen, känslan som fick läpparna att le utan ansträngning. Jag kommer ihåg exakt vilka ord som fick mig att sväva. Det var varje kväll när min vardag var normal. När du var min vardag.

Jag kommer ihåg exakt vad som fick mig att längta, att hoppas och att drömma.

Det var bara du.

Och nu vet jag inte hur jag någonsin ska kunna hitta det igen. Jag vet inte hur jag någonsin ska se något syfte i vad vi än kallar livet.

Du var optimisten och jag var pessimisten. Jag behövde dig för att kunna se klart. Nu är allt bara grumligt.

"Fan" mumlar jag fram när mina ögon tåras och mascaran som jag precis applicerat rinner och skapar ett långt mörkt sträck över kinden.

Jag knyter ena näven hårt och trycker in naglarna i huden för att smärtan ska överta den psykiska smärtan. Med den andra handen försöker jag så gott det går att rädda upp mitt smink och med en något fuktig blick gör jag en snabb överblick i spegeln innan jag släcker lampan och går ut i hallen.

Med tunga steg går jag mot spårvagnen. Tankarna går på högvarv men känslorna har som tur är försvunnit igen. Inga tårar, bara tomhet.

Väl på spårvagnen skickar jag iväg ett sms till Jonathan för att informera honom om att jag är på väg och när jag lyfter blicken från skärmen känns det som att jag ser ett spöke.

Jag stirrar in i reflektionen i spårvagnsfönstret och känner igen din jacka. Jag blinkar hårt en gång, två gånger. Allt för att försäkra mig om att reflektionen är på riktigt, det är inte en illusion.

Med hjärtat i halsgropen vrider jag bort blicken från fönstret och möter istället samma jacka fast den här gången mitt framför ögonen på mig.

En sekund senare och vi tittar båda upp samtidigt.

Jag möter din förvånade blick.

...
Hur är det med er?

Jag försöker att skjuta upp att sova så länge det går då jag kommer att sova själv för första gången på evigheter:((