ett misslyckande tills jag träffar dig igen - text från 7an

50 6 0
                                    


5 augusti 1914

Kära dagbok. Solen har just gått ner och vi alla ligger på vår vakt i skyttegravarna. Maten och vattnet har börjat ta slut och vi har ingen chans att hämta mer. Så fort vi ens skjuter upp huvudet så flyger skott kulor från andra sidan för att träffa oss. Jag är rädd hela tiden, men fast besluten om att det är vi som ska vinna kriget. Den andra alliansen har ingen chans. Jag menar, tyskland och Österrike-Ungern är två. Vi är 3.

Men jag måste erkänna att det som flyter i mitt huvud är rädsla, konstant... och det är hemskt.

Idag dog min bästa kompis, och jag är förkrossad. När jag såg hans döda kropp var det som om all livskraft rann ut ur mig. Och även om jag är rädd för att dö så har jag många gånger tänkt att jag ska gå upp ur den mänskliga graven och bara ställa mig i skottfältet. Låta skotten täffa mig så att jag äntligen kan få träffa mamma och min kompis igen. Jag har bara varit utan honom i ett halvt dygn och ändå känns det som om jag inte träffat han på ett år.

Men vad har jag att leva för när vi snart svälter ihjäl? Det finns inte ens en väg ut ur detta tills någon sida offrar sig, och vem vill innerst inne dö?

Det är som att ha blöta kläder på sig. Man mår dåligt konstant och det finns ingen väg ut förens man har vunnit. Jag vill bara komma ifrån detta. Men jag vill inte lämna alla i min arme.

Inatt har vi tänkt pröva oss på att komma till den andra sidan.

Och jag lovar och svär att, om vi ännu en gång inte klarar det. Så tänker jag försvinna upp till mamma och min bästa kompis. För jag vill inte leva med vetan om att jag aldrig lyckats. Då är det bättre att jag dör.

Så kära dagbok, om detta är sista gången jag skrivit i dig, vill jag säga hejdå till alla mina vänner i armen om ni nu hittar denna. Jag älskar er.

L . M


Det här var då en uppgift jag skrev i början av 7an, man skulle skriva ett dagboksinlägg eller ett brev om livet i en skyttegrav

hoppas alla har haft ett bra jullov

kram

SkräpWhere stories live. Discover now