Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

1.8

Mika

Jag tuggar rastlöst på ett tuggummi med blåbärssmak. Vill inte ens kunna se hur blå min tunga är vid det här laget. Ärligt talat så ligger mitt intresse inte alls på hur blå den är. Anledningen till att jag överhuvudtaget grubblar på det, är för att överrösta alla andra gnagande tankar i mitt huvud. Till exempel den som skriker, HAN ringde inte.

För det gjorde han inte. Inte i torsdags och inte igår. Nada. Inte ens ett röstmeddelande.

Fast, vad hade jag väntat mig egentligen? Att han andfått och desperat, direkt när han kom innan för dörren, skulle kasta sig över luren och bara: WILL YOU MARRY ME BABE?

Lägg av. Vem försöker jag lura? Man kanske inte ska dra alla badboys över en kam, men Wincent är inte good news.

Åtminstone inte helt. För hittills verkar det som om det där dåliga bara är något han sätter till då han blir osäker. Som om det är något han döljer. Något han inte vill att någon ska veta.

Jag lutar mig bakåt en aning i trädgårdsstolen jag sitter i. Ni vet en sådan i plast som man får känslan av kommer gå sönder om man gör en plötsligt rörelse. Jag överväger en sekund på ifall det är bättre att stelt sitta där som en pinne och riskera ryggskott, eller att alternativt luta sig tillbaka, och därmed riskera att stolen tippar i backen och eventuellt får mig att bryta nacken.

Jag bestämmer mig för att ingetdera är speciellt lockande och sätter mig på gräset framför istället. Lydia, Zac och mina föräldrar befinner sig några meter bort och tar på sig säkerhetsselar, samtidigt som de lyssnar på en instruktör.

"Ni ser det svarta bandet, det ska sitta precis där höften börjar."

Jag lyssnar ointresserat på avstånd. Jag har inte direkt något annat för mig. Utom att möjligtvis regelbundet peta upp mina solglasögon, då de hela tiden envisas med att åka kana längs min näsrot.

Jag biter mig plötsligt i kinden, mitt i mitt rastlösa tuggande, utav en välkänd röst.

"Så du tog med mig på en höjdbana? Nice syrran." Han låter märkbart sarkastisk på rösten. Varför? Jag själv skulle gärna vara uppe bland trädtopparna just nu, istället för att sitta här som en senil padda.

Jag tar ut tuggummit och lägger det lite diskret i gräset. Jag borde egentligen ta mig till en papperskorg och slänga det, men jag har inte tid. Jag är för upptagen med att tjuvlyssna på Wincent och hans syster.

Systern suckar åt honom. "Jag vill bara få dig på andra tankar. Som jag sa i torsdags, jag fattar att du inte mår bra!" Gör han inte?

Han hyschar henne och suckar sedan han också.

"Visst", säger han slutligen. "Tack Bill, det verkar faktiskt roligt." Han verkar åtminstone ha en bra relation med sin syster. Helt känslokall är han kanske inte trots allt.

"Mika? Tjena!" utropar han plötsligt.
Fan. Eller vadå fan? Jag verkade ju märkbart upprörd tidigare över att han inte ringde. Fast å andra sidan, det betyder inte att jag vill att han ska ropa mitt namn över hela anläggningen. Speciellt inte då mina livs levande päron står bredvid. De skulle återigen få en av sina svärföräldra-inbillningar eller vad man nu ska kalla dem.

Jag försöker att gömma mig bakom mina solglasögon. Liksom smälta in i omgivningen. Ber snällt åt gudarna att jag är släkt med en kameleont.

"Det är faktiskt oartigt att inte hälsa", viskar han intill mitt öra så att jag oundvikligt ryser till. Jag hade tydligen ingen kameleont-gen. Attans.