Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

2.0

Mika

Precis när jag trycker ner handtaget ger dörrklockan ifrån sig ännu ett gällt vrål. Vad tålmodig han är då.

"Var det där nödvändigt tyckte du?" fnyser jag, då dörren gnisslande glider upp. Wincent skrattar roat.

"Supernödvändigt. Kan jag komma in? Thank you very much bebe." Han stiger in utan att vänta på mitt svar. Jag orkar inte argumentera om hans "bebe" heller. Jag har en känsla av att det bara skulle roa honom ännu mer.

Jag känner Wincents kropp placeras tätt bredvid mig innan jag hör honom stänga dörren. Doften av schampo och parfym slår emot mig. Han verkar nyduschad. Självklart ska just det och hans närhet i sig, göra mig alldeles svettig, nervös, spänd  och allmänt dizzy på en och samma gång. Jag hatar att jag blir det. Det är liksom bara en kille. En ytterst självgod kille som jag egentligen borde äcklas av. Som jag trodde att jag faktiskt äcklades av. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Det skrämmer mig.

Jag hör ljudet av Nutellas tassar mot golvet. Han stryker sig lätt mot mitt ben innan han verkar vända sig åt Wincent.

"Det här är alltså den berömda Nutella." Wincents kroppsvärme förflyttas en aning från mig. Jag antar att han har satt sig ner på huk. Jag andas ut. Det får mig att upptäcka, att jag förnedrande nog har hållit andan. Jag skakar på huvudet åt mig själv.

"Berömda...", mumlar jag åt honom och börjar gå mot köket. Försöker andas normalt, men det går inte. Det går faktiskt aldrig när man tänker på att man ska andas. Andas in, andas ut och repeat i, ja, resten av ditt liv. Oavsett om man följer de instruktionerna, slutar det alltid med att andningen blir ojämn och man hackigt kippar efter andan. Det funkar helt enkelt inte att försöka styra sin andning. I nuläget är det dock nödvändigt om jag inte vill få syrebrist.

Karl-Bertil stöter emot tröskeln till köket och jag stiger in. Jag måste göra något för att slippa tänka på att Wincent är här. Slippa tänka på att vi ska se på film. Slippa tänka på att vi ska sitta bredvid varandra i soffan med endast en popcornskål mellan oss. Ensamma. Bara det ordet rubbar min andning igen.

"Det borde finnas ett pris för bästa hundnamn", hörs Wincents röst bakom mig. "Ni hade vunnit. Lätt." Aww. Det är en replik Mika. Manus, du vet. Inget att gulla sig över.

"Raggar du på mig eller på hunden?" säger jag, mest för att skjuta ifrån mig komplimangen. Vågar inte tänka på känslorna som oundvikligt tycks fladdra omkring vilt i mitt mellangärde.

Wincent skrattar igen. Min hud knottrar sig. Måste det där skrattet vara så... jag vet inte... sexigt?

"Du är svår, vet du det?" frågar han. Jag känner efter med handen längs skåpen. Öppnar det med ett stjärnformat handtag. (Mamma har fixat så alla skåpsknoppar har olika former; diverse innehåll. Det med stjärnan innehåller snacks, sötsaker och dylikt.)

"Det beror väl på hur man ser det", svarar jag och skakar prövande ett rektangulärt paket i cirka A5-storlek, fast jag vet med mig att jag är just det. Svår. Men vem vet vad som skulle ske om jag inte spelade svår. Om jag bara serverade mig själv åt honom, med glasyr på ett guldfat. www.heartbroken.com

Jag suckar och öppnar paketet. Häller innehållet i en kastrull och skruvar på värmen på trangiaköket. (Ja, vi har fått flytta in pappas gamla trangiakök från år artonhundra-nånting, för att jag kan ju inte använda spisen, då även den har så kallad "touchscreen". Man kan nästan tro att Apple börjat tillverka spisar nu också.)

"Vad hade du tänkt för film då?" frågar Wincent och byter ämne.

Jag rycker på axlarna. "Systrar i jeans, kanske?"