Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

2.3

Mika

Wincents axel spänner sig under mitt huvud. Jag hör min mening som ett obehagligt eko när jag lyfter det från hans axel. Om och om igen, viner det som tysta viskningar genom mig.

HurHur dogdog honhon??

Jag släpper långsamt greppet om Wincents hand.

Ifall blickar kunde mörda, hade jag verkligen varit död nu. Jag vet att jag inte kan se Wincent titta på mig, men jag vet att han gör det ändå. Jag känner det, känner hans sorgsna blick rakt på mig. Laserblicken.

Jag vet att jag inte kan få orden osagda. Jag vet att jag inte kan spola tillbaka tiden. Jag vet att jag inte kan se på honom, möta hans blick och le tröstande. Jag vet, jag vet, jag vet. Tusen gånger om, JAG VET.

Jag har ställt en alldeles för privat fråga. En fråga jag inte har rätt att få svar på. Han skulle kunna kasta ut mig genom fönstret om han ville. Tro mig, jag skulle förstå.

Wincent kastar inte ut mig genom fönstret. När jag tänker efter, så tror jag inte ens jag har frågat ifall han har något. Men vem har inte ett fönster i sitt sovrum liksom?

Jag hör honom snyfta till. En ynklig liten snyftning som får det att göra alldeles ont i bröstet på mig.

"Gråter du?" frågar jag så vänligt jag kan.

Jag vet att han gråter, jag vill bara höra honom säga det. Kolla om Herr Känslokall verkligen är den han påstår sig vara.

"Ser du några tårar eller?" fnyser han. Rösten är lika hes som den brukar, men det hörs tydligt att han är ledsen. Jag vill bara krama om honom, men jag känner samtidigt att det inte riktigt är rätt tillfälle. Dessutom börjar jag bli trött på hans veka ursäkter. Att jag är blind är inte direkt något nytt. Det minsta han skulle kunna göra, är att låta bli att påminna mig om det hela tiden.

"Varför gör du så?" utbrister jag irriterat.

"Gör vad?" svarar han.

"Använder min blindhet för att få som du vill! Igår frågade du om jag kunde se vad du hade för färg på tröjan, och nu frågar du om jag ser några tårar. Du vet mycket väl att jag inte kan se. Sluta få mig att verka totalsorglig när du själv inte ens kan erkänna att du är ledsen!" Jag känner hans händer ta tag om mina handleder, innan han puttar ner mig på rygg och sätter sig grensle över mig.

"Du vet fan inte ett skit om vad du pratar om", väser han så nära mig, att hans andedräkt smeker mina läppar.

"Nähä? Förklara för mig då!" flämtar jag, om ens, ännu mer irriterat den här gången. Värmen från hans lår har spridit sig över till min midja och om jag börjar tänka på vår ställning just nu, så börjar det pirra lite för mycket, precis överallt. Därför försöker jag att inte tänka på det.

Det går dessvärre inte speciellt bra. När han gnider sin näsa mot min kan jag inte låta bli att gnida tillbaka, och hans andetag börjar långsamt synkas med mina. Alltså – alldeles flämtande.

Jag sluter ögonen och jag kan känna hur hans läppar bara är en miljondels millimeter från mina. Ändå är det bara en yttepyttedel av min hjärna som faktiskt förstår vad som är på väg att hända.

Dörren gnisslar till. "Bull har du sett-" Den ljusa rösten tystnar tvärt. "Oh..."

Jag antar att hon har lagt märke till vår position, som är alltför intim för att verka normal för två som "bara" är vänner. Om vi nu är ens det.