Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

2.4

Wincent

Hon doftar gott, en blandning av vanilj och något sött. Jag själv stinker förstås rök. Att hon står här och kramar mig är rätt oförståeligt. Hon som hatar rökare.

Fast hon har visserligen inte sagt rakt ut att hon hatar oss, hon har bara påstått rätt kallt att vi kommer dö i förtid. Som om vi inte redan vet, det står ju inpräntat på varenda ciggpaket att rökning dödar. Frågan är, när? Jag lever i nuet. Dö ska man göra sen, det är förutspått ändå. Visst, jag må ha mindre chans att bli hundra år, men vad fan gör det? Alla jag känner lär ju ändå vara döda då och just nu så är jag arton. Finns flera år som jag faktiskt kommer att leva, vare sig jag stinker rök eller ej.

Men här står vi alltså. Vanilj och Rök, med armarna tätt slingrande kring varandras kroppar som två hopväxta träd. Inte för att jag har något problem med att stå så nära henne. Eller att sniffa hennes doft genom mina näsborrar likt en drog. Att jag kan bli så här lugn av hennes närhet är... det är mäktigt. Konstigt, men mäktigt.

Jag förstår inte varför hon fortfarande är kvar. Varför hon ens bryr sig om en idiot som jag. Varför hon fäller tårar för min skull?

"Vad fan gråter du för?" säger jag tyst och stryker med handen över hennes salta, fuktiga och rödmosigt varma kind.

"För att det är hemskt", mumlar hon mot min bröstkorg. "Allt det som du gått igenom..." Jag suckar och lyfter ena handen för att dra in ett bloss över hennes axel. Fäster ögonen på grönskan, den lilla miniskog som ligger sju meter bort, precis intill vår tomts gräsmatta. Skogen som under min uppväxt varit allt ifrån det Mörka Imperiet, till ett av Kent Agents hemliga gömställen.

Ja, jag satt fastklistrad framför tv:n och var livrädd för Tutti-Frutta, som i slutändan visade sig vara en kanin. EN KANIN!? Fy fan...

Mina kinder känns stela av tårarna som börjat att torka i den lätta vinden. Ändå fortsätter det svida i mina ögonvrår av att se henne ledsen. Av att se hennes kropp skälva som om hon själv varit med om det. Det är ju mitt skitliv, inte hennes.

Mika släpper greppet om min nacke. Hon drar med handen längs min arm, tills hon når min hand. Huden på min arm knottrar sig under hennes fingertoppar; jag hoppas att hon inte märker det. Hon tar tag i cigaretten som befinner sig mellan mina fingrar och för en sekund, så tror jag nästan att hon ska ta sig ett bloss. Det hade varit sjukt sexigt om hon gjort det. Men det gör hon så klart inte. Det mest förnedrande är att hon är precis lika sexig ändå.

Hon öppnar munnen och jag kan se hur det glimmar till i hennes blanka, mörkblåa ögon. "Det är hemskt att du inte berättat för någon. Inte pratat med någon. Bara levt vidare som om inget hänt." Hon fingrar på en hårslinga som fallit ur hennes fläta, med handen som hon inte håller ciggen i.

"Det var faktiskt inte-"

"Vadå?" fnyser hon och släpper hårslingan. "Kom inte och säg att det här inte är något! Sluta putta bort alla känslor! Det kommer inte att hjälpa!" Hon lägger armarna i kors. Det blir något knöligt, eftersom hon fortfarande håller i min ofimpade cigg, dessutom som om den är något vidrigt hon egentligen inte vill röra. (Vilket hon förmodligen också tycker.) Jag har lust att överlägset rycka den ur hennes hand, men jag kan inte. På något sätt har jag alldeles för mycket respekt för henne.

"Varför? Varför ska jag välja att må dåligt?" säger jag istället, fast jag inte alls vill prata om det här. Fast jag bara vill begrava mig själv under en stubbe, eller rent av flytta in i en. Bli granne med Lille-Skutt. Why not liksom.

"Du kommer aldrig må bättre om du inte tillåter dig att må dåligt först." Jag har hört orden förut. Det är klyschigt. Man kan inte må bra om man inte mår dåligt först. Låter ju rimligt, om man pratar om riktiga sår. Sådana som läcker rött. Sådana man kan plåstra om, med plåster vars lim kletar av sig på huden och sitter kvar i flera dagar efter att man slitit bort det.