AROUND YOU

38 - dejten

Chloe's perspektiv
Jag har vridit och vänt mig minst hundra gånger i spegeln men fortfarande är det någonting som fattas. Och jag kan inte komma på vad det är.

En suck flyr ur mina läppar samtidigt som jag granskar mig i spegeln. Den alldeles för tajta klänningen gör att jag har en aning svårt att andas. Den är även lite för lång vilket leder till att jag råkar trampa på den med klackskorna.

Juste, klackskorna.

Hade det inte varit för Julia så hade jag haft på mig ett par låga klackskor, som jag åtminstone kan gå i. Men nej. Julia släpade med mig till varenda skobutik i stan och jag fick prova hundratusentals olika klackskor. Självklart var det ändå Julia som valde åt mig, precis som med klänningen.

Det kändes som sagt som att hon var en aning gladare än mig över den här dejten. Nästan som om det var hennes dejt och inte min.

Men jag var glad. Hon brydde sig helt enkelt bara om mig och ville att jag skulle se bra ut. Det var trots allt en dejt.

"Är du klar snart? Du har varit där inne i 20 minuter!" Jag vänder blicken mot dörren när jag hör hur Julia bankar på dörren. En suck lämnar min mun innan jag en sista gång kollar mig i spegeln för att sedan gå ut till henne.

Och den blicken jag möts av. Hon ser så förvånad ut, nästan chockad men på ett bra sätt. Hon har ett stort leende på läpparna och händerna hopbundna.

"Herregud!" Utbrister hon, fortfarande med blicken fäst på mig. Det får mig att skratta tyst.

"Du ser helt otrolig ut!" Säger hon sedan högt och ett glädjetjut lämnar hennes läppar. Jag ler mot henne. Dem alldeles för höga klackskorna är en aning vingliga att gå i och jag trampar ofta snett.

"Dig kommer verkligen Aiden vilja sätta på." Säger hon innan jag knuffar henne i sidan. Precis innan jag hinner att säga något hör jag hur dörrklockan ringer. Jag ger Julia en nervös blick.

"Det är dags." Säger hon och skrattar. "Jag går ner och öppnar." Fortsätter hon. Jag nickar innan hon joggar ut ur mitt rum för att sedan fortsätta till hallen.

Jag tar ett djupt andetag. Andas sedan ut.

"Allt kommer att gå bra." Viskar jag för mig själv och försöker att le i spegeln. Jag suckar ännu en gång då jag bara ser fånig ut. Det här är alldeles för mycket. Klänningen, skorna.

Jag drar åt mig den lilla handväskan påväg ut ur rummet. När jag kommer fram till hallen så kan jag se hur Aiden och Julia står och pratar men de båda tystnar när de ser mig. Aiden's blick är fäst på mig och han har ett svagt leende på läpparna.

"Wow." Hör jag honom säga och jag känner hur rodnaden börjar stiga fram. Julia ger mig en blick innan hon säger;

"Jaha, men jag antar att det är dags för mig att lämna er ensamma nu. Ring mig senare, jag måste veta detaljerna!" Hon blinkar med ena ögat mot mig innan hon drar med sig sin väska påväg ut genom ytterdörren. Kvar står jag och Aiden.

Han bär en vit skjorta och en svart kostym. Han ser verkligen annorlunda ut. Nästan så att jag inte känner igen honom.

"Du är jättesnygg." Säger han ärligt vilket får mig att rodna ännu mer. Varför händer det här mig? Varför reagerar jag ens såhär? Det kan inte vara normalt. Jag känner ju honom knappt.

"Tack, du med." Säger jag utan att tänka mig för. Ett flin pryder plötsligt hans smala läppar. Helvete! Vad sa jag nyss? Kan det här bli mer stelt?

Plötsligt harklar han sig.

"Ska vi gå?" Säger han och jag nickar och ler svagt.

-

Aiden kör upp för uppfarten och parkerar utanför den stora restaurangen som för övrigt ser ut att servera väldigt dyra rätter.

Innan vi går ut ur bilen ler han mot mig och tar fram en ask. Jag kollar frågande på honom.

"Öppna. Det är till dig." Säger han och jag ler innan jag öppnar asken. Inuti befinner sig ett vackert diamanthalsband. Jag vänder upp blicken mot honom. Vill han ge det här till mig? Det ser ut att kosta mer än vad hela min outfit gör.

"Jag, jag kan inte ta emot det här." Säger jag och ser på honom. Han ler svagt. "Det är till dig. Jag vill att du ska ha det." Säger han. Jag biter mig löst i läppen innan jag återigen kollar ner på halsbandet. Jag tar försiktigt upp det ur asken och skådar dem vackra diamanterna.

"Här." Säger han innan han nickar mot halsbandet. Jag räcker fram det till honom samtidigt som jag vänder mig med ryggen mot honom.

Han lägger mitt hår på ena axeln och knäpper försiktigt halsbandet runt min hals. Jag ler och sätter mig rätt.

"Tack. Verkligen." Min röst är svag. Han ser på mig en kort stund utan att säga någonting alls. Men när vi suttit i bilen i cirka fem minuter är det dags för att gå in till restaurangen.

Vid entrén tar några anställda emot våra jackor. Vi fortsätter in och sätter oss vid bordet som Aiden tydligen reserverat.

Hela restaurangen är en aning nedsläckt och på borden ligger tända ljus. Det finns även blomvaser med röda rosor i.

Efter några få minuter kommer en servitör fram till oss med ett litet block i ena handen och en penna i den andra. Aiden ler svagt mot mig innan han beställer olika rätter som förmodligen är väldig dyra. Det förvånar mig fortfarande att han har råd med allt det här.

När vi beställt klar blickar Aiden upp på mig och ett svagt leende pryder hans smått rosa läppar. Jag ser ner i mina händer och sväljer. Det känns en aning konstigt. Hela situationen. Att jag är här, med Aiden. Jag suckar och skakar lätt på huvudet för att få bort tankarna.

Heeeeeeeej, saknat mig? Skojar.

Ett lite längre kapitel än vanligt för att jag inte uppdaterat på några dagar. Hoppas att ni kan förlåta mig för det, men det är faktiskt sommarlov och det vill jag njuta av så mycket som möjligt.