Jag stryker mitt, nästan, utväxta hår ur ögonen och går med lätta steg till sjukhuset.
Jag blev utskriven för 3 månader sedan, jag överlevde mirakulöst.
Jag besöker Tyra varje dag, hon är kvar.
Jag biter mig i läppen.
Hoppas att det inte blivit värre.
Hon hade ringt mig igår och sagt att det var något viktigt hon behövde berätta.
Jag biter mig i läppen när jag går mot sjukhuset.
Den här vägen vet jag alldeles för väl.
Här har jag gått runt, på detta område och inväntat min död.
Men jag överlevde.
Jag ler smått vid tanken på att jag faktiskt inte dog.
Men sedan kommer oron tillbaka.
Jag har accepterat att jag är kär i Tyra.
Hon... hon är bara så underbar.
Allt med henne är fantastiskt, och jag vill inte att hon ska dö.
Hon kanske inte känner samma sak för mig, men jag är med henne.
Jag är hennes vän, och det får räcka.
Jag ser henne utanför porten. Hon brukar inte vara ute, och jag rynkar på ögonbrynen.
Jag springer fram till henne.
Hon ler. Ett av stjärn-leenden. Och jag ler lika stort som hon.
Hon ställer sig upp och drar med sig sin vagn med syrgastuberna.
Hon hoppar bokstavligen upp och ner på marken.
"Vad är det?" skrattar jag.
Hon bara ler.
Sedan går hon något som chockar mig.
Hon kysser mig.
På munnen.
Och det är inte äckligt.
Det är bara...
Hon lutar sig tillbaka och rodnar.
"Jag... sorry, jag vet inte vad jag tänkte, jag..."
"Tyra"
"Jag... jag borde inte, jag förstår om du..."
"Tyra"
Hon pausar och tittar på mig.
"Tyra, jag..."
Jag bara ler.
Och hon ser det och ler tillbaka.
"Det är bekräftat att jag kommer att överleva" viskar hon.
Jag skriker till av lycka.
Hela jag bara ler, får man inte väldigt mycket muskler i ansiktet om man ler mycket?
Jag kramar om Tyra.
"Jag älskar dig" viskar jag.
Och i den sekunden existerar bara vi,
------------
Jag har fastnat vid livet som döende nu...
Så här är ett alternativt förlopp...
Varsågoda...
Ska bara gå och gråta lite, brb.
