ask.fm | f.s

14 - Felix

Vem är den bästa du haft i sängen?
M

Emma, 18.17:
Nej men asså förlåt men du fattar väl varför jag blev lack

Felix, 18.23:
Ja absolut men de e lugnt

Emma, 18.24:
Du vet att jag tycker om dig skit mycket men Amina är min bästa vän liksom så jag visste inte hur jag skulle reagera

Felix, 18.27:
Ja men jag fattar. Och Amina borde väl ha fattat att de skulle bli sådär eller?

Emma, 18.28:
Ja det tycker jag i alla fall, men hon sa typ att hon trodde de skulle bli annorlunda den gången

Emma, 18.29:
Ganska konstigt, hon vet ju hur du är hahaha

Felix, 18.30:
A precis

Felix, 18.30:
Men vadå är hon fortfarande sur eller?

Emma, 18.32:
Vet inte har inte snackat så mycket med henne den här veckan

Felix, 18.34:
Varför

Emma, 18.35:
Ingen anledning typ

Emma, 18.36:
Men du är inte lack på mig va? Förlåt igen, jag överreagerade

Felix, 19.05:
Nej men de är lugnt oroa dig inte

Emma, 19.06:
Bra, kan vi snacka då tror du? Kan komma till dig nu snart?

Felix, 19.10:
Nää är upptagen just nu, kan snacka imon i skolan istället

Jag slängde iväg mobilen till ändan av sängen, och la mitt fokus på serien jag kollade på igen. Emma, hade till slut bett om ursäkt till mig efter en hel vecka av tystnad. Jag tror dock att det skulle vara jag som skulle be om ursäkt egentligen, det var trots allt jag som hade legat med Emmas bästa vän för ett tag sedan.
Jag hade inte orkat ta tag i det hela och pratat med varken Emma eller Amina, för att jag visste att det skulle bli som många gånger förr med andra tjejer - de skulle komma till mig och be om ursäkt.

Kanske en pissig lösning på en pissig situation, men sån var jag.

På nedervåningen hörde jag mamma och pappa diskutera högt om något, och jag suckade. Jag satte i hörlurarna i min dyra dator och kollade på den dåliga reality-serien i en halvtimme ungefär, innan mamma kom inrusande i mitt rum.

"Felix?"

"Vad?" frågade jag irriterat och drog ut hörlurarna. Mamma stod i dörröppningen med en trumpen min.

"Jag har stått där nere i tio minuter och skrikit på dig."

"Ja, konstigt att jag inte hörde, jag hade hörlurar i." snäste jag. Mamma såg ut som hon funderade på att ge mig en kommentar tillbaka, men bara fnös istället.

"Jag behöver hjälp med att göra maten. Pappa stack precis." Och med det gick hon ner igen och lämnade min dörr öppen.

När jag kom ner satt mina småsyskon med deras ansikten ner i surfplattorna, helt omedvetna om stämningen i rummet.

Mamma bad mig skära upp grönsakerna och göra en sallad, så jag gjorde det i tystnad.
Imorgon var det torsdag, och inte ett ord från Michelle. Oftast brukade tjejerna försöka nå ut till mig efter en natt tillsammans, men vid det här laget hade jag förstått att Michelle inte var en tjej som gjorde det "normala".
Inget sms, ingen addning på snapchat, inte ett "hej" i korridoren, bara ett kaxigt svar på ask.fm. Jag kunde inte ljuga, det besvärade mig lite. Varför ville människan inte skryta eller åtminstone berätta för sina följare? Vi lever trots allt i en sådan tid där inget har hänt om man inte lägger ut det för världen att se. Jag trodde både jag och Michelle hade fallit djupt ner i det hålet. 

Tydligen inte.

"Felix!" Mammas ännu en gång irriterade röst väckte mig ur mina tankebanor. "Hjälp din syster med att söka upp ett spel till sin iPad. Ser du inte att jag är upptagen?"

Jag suckade, och gick för att hjälpa min lillasyster.