119 - Michelle

3.9K 93 12
                                    

Tror jag är kär i dig
Okej

Att sova med Felix var något jag definitivt kunde vänja mig vid. Hans snarkande var dock inte något jag ville vänja mig vid. Jag flinade åt honom.

Jag själv var klarvaken av någon anledning, och jag visste att det var lönlöst att försöka somna om. Jag tog min mobil, klockan var fyra minuter över tio. Jag svarade direkt på ett sms pappa skickat.

Pappa, 09.04:
Hej gumman, vart är du? Jag och Sofi ska på stan och äter lunch där idag, du får gärna komma du också! Puss 

Michelle, 10.05:
Sov hos Felix inatt, vet inte när jag kommer hem. Hör väl av mig, kram!

Jag scrollade igenom alla jävla sociala medier jag hade och sedan verkade Felix äntligen vakna.

"Öh." utstötte han förvirrat.

"Godmorgon." flinade jag.

"Har du varit vaken länge?" Han morgonröst fick mig att bli galen, ännu mer galen, i honom.

"Ett tag." sa jag.

"Är du hungrig?" frågade han.

"Inte jätte."

"Det är jag." sa han och satte sig upp. Han kollade sin mobil. "Pappa var tydligen här imorse och hämtade alla ungarna. Så vi är ensamma i huset." sa han, och jag flinade åt hans kommentar.

"Vi kan inte knulla på fastande mage." sa jag, och Felix ställde sig upp.

"Det är väldigt sant." sa han. Han tog mina händer och drog upp mig ur sängen. "Har Tova skrivit nåt mer, föresten?" frågade han.

Jag var fortfarande inställd på att berätta allt för Tova, allt om mig och Oscar. För Oscars liv förtjänades att förstöras lite. Han kunde inte alltid få som han ville.

"Jag skrev att vi kunde ses idag nån gång, hon skrev ett 'ja' tillbaka men inget mer. Hon får väl bestämma när och vart själv." sa jag. Jag blev helt nervös när jag tänkte på att jag faktiskt skulle göra det här. Jag skulle förstöra Oscar liv och förhållande, och när det väl hänt var alla mina chanser med honom förstörda.
Men av någon anledning gjorde inte det mig lika ledsen som det hade gjort mig innan. Kanske för att Felix var här, och att han fortfarande höll min hand på väg ner för trappan.

"Ursäkta min morgonbånge." sa han, och rätade till sin kuk i sina kalsonger. Jag skrattade, och satte mig vid hans stora köksbord. Allt här inne var så vitt, fräsch och... avskalat. Opersonligt på något vis.

"Är dina föräldrar borta ofta?" frågade jag när jag såg mig runt. Felix, som gjorde mackor vid köksbänken stannade upp ett ögonblick innan han fortsatte.

"De jobbar mycket." svarade han.

Jag nickade i tystnad. Felix mobil började plötsligt låta, men istället för den normala iPhone-signalen lät en konstig melodi, med en frampressad röst som lät. Ungefär som den där gamla Crazyfrog-låten, typ.

"Vad fan." skrattade jag när Felix försökte stänga av. Till slut lyckades han, och kliade sig i nacken.

"Det var Oscar som ringde."

"Sen när har han en sån där ringsignal?" skrattade jag. Felix tog en banan från en fruktskål och kastade den på mig.

"Käften. Ta en banan, det ser ut som du behöver en."

"Vad ska det betyda?" skrattade jag roat. Felix bara flinade snett. Jag skakade på huvudet. "Vad tror du Oscar ville?"

"Vet inte." funderade han. "Inte bryr jag mig heller."

"Gör du en macka till mig med?" frågade jag sen, jag ville inte prata mer än nödvändigt om Oscar med Felix.

"Du har ju en banan." flinade han och pekade på den, som jag lagt på bordet framför mig. "Ta den och tig." sa han, med en slags snuskig mening bakom.

"Du är sjuk i huvudet." sa jag, och Felix bara skrattade. 

"Ja, jag gör en macka till dig med." Han svarade äntligen på min fråga och jag log nöjt. Plötsligt hördes ytterdörren öppnas och jag blev genast nervös när jag tänkte på att jag måste hälsa på hans överklassföräldrar. Men jag blev överraskad när jag inte hörde glada röster komma in genom dörren, utan tvärtom.

"Snälla Magnus, sluta tänk på dig själv för en gångs skull! Jag är så jävla trött på den här skiten!" skrek en kvinnoröst. Jag spetsade förvånat öronen. Typiskt att hans föräldrar skulle bråka just idag, när jag satt här.

"Låt mig prata, kvinna! Du ska alltid överrösta mig, kan du bara hålla..." skrek en man.

"Tyst Magnus! Vi båda vet att det här inte fungerar längre." sa någon, och samma sekund som jag kollade på Felix i totalt förvirring kom en kvinna in i köket. Hans mamma förmodar jag.

Mitt hjärta sjönk till min maggrop när jag såg Felix ansiktsuttryck. Han såg ut som ett litet barn, som tappat bort sin mamma på mataffären. Han såg helt förstörd ut, men även panikslagen. Och han vägrade möta min blick.

Jag kollade mot hans mamma, som fortfarande inte insett att jag och Felix var här. "... och att du alltid ska... åh!" utstötte hon förvånat, med blicken mellan mig och hennes son. Paniken steg i hennes ögon också.

"Oj." sa mannen, som också kom in i köket. "Hej." sa han stramt med blicken på mig, som satt med en halvt öppen mun.

Felix sa ingenting, hans mamma såg förödmjukad ut. Jag insåg att det här kanske inte var något konstigt egentligen, inte för någon i den här familjen. Det här kanske var vardag för den dem. De var bara inte vana med att ha publik.
Jag ställde mig upp. "Jag..." Jag kunde inte fullfölja meningen, hela situationen var för konstig.

Felix sa ingenting utan tog istället några stora kliv ut ur köket. Hans mamma försökte lägga en hand på hans axel, men han drog undan och lät henne inte. "Felix, vi måste prata." sa hon efter honom. Felix bara gick.

Jag själv följde efter honom. Hans föräldrar lät mig passera i tystnad. Det här var stelt. Och jag fick en känsla av att det här var Felix värsta mardröm. Hans ansikte förkrossade mig.

När jag kom upp för trappan insåg jag att Felix låst in sig på toan. Jag tvekade om jag skulle knacka och fråga om han mådde, men jag anade att jag redan visste svaret. Så jag lät bli.

Istället gick jag in i hans rum, tog mina saker under tystnad och gick ut igen. Jag knackade försiktigt på den fortfarande låsta dörren. "Jag går nu." sa jag tyst. Ingen svarade, så jag gick tyst nerför trappan.

Jag sneglade in i köket, där hans mamma satt med huvudet gömt mellan handflatorna. Hans pappa syntes inte till.

ask.fm | f.sWhere stories live. Discover now