Heartbreak- Noel Flike

2.3||you look happier||blandat

I detta kapitel är det ett lite annorlunda perspektiv, berätta gärna vad ni tycker!!

—

Baby, you look happier, you do
I knew one day you'd fall for someone new
But if breaks your heart like lovers do
Just know that I'll be waiting here for you
- happier, Ed Sheeran

—
Melker släpper Adrians krage och tar ett steg tillbaka. Adrian försvinner bort över skolgården, han vill inte bli inblandad. Han vill inte att en lärare ska ringa hans föräldrar. Han vill inte se besvikelsen i hans mammas ögon, han vill inte höra orden som kommer komma ur hans pappas mun, han vill inte det. Så han räddar sig själv. Kanske är han feg. Kanske vet han hur man klarar sig.

—

Noel tar några stapplande steg tillbaka och drar med handen över läppen. Den röda vätskan droppar ner i sanden och lämnar spår. Han tror att det är över, att Dante är färdig. Han har tagit ut sin ilska, så nu borde han väl lämna honom ifred?

—

Men Noel har fel. Dante är inte färdig. Han är arg. På sig själv mest, men det är lättare att skapa en fiende att ta ut sin ilska på.

Dantes fiende idag blev Noel. Noel som frågade, Noel som fick veta, Noel som berättade för Elise och hennes vänner. Noel som fick Valter att hata honom. Noel som har förstört allt.

—

Melker och Elise står en bit bort. Melker vet att han har två val. Antingen gör han som Adrian. Lämnar det. Eller så gör han det han tycker är rätt. Hjälper Noel.

Men det är svårt. För han vill inte bli hatat och han vet att Dante kommer hata honom. Men om han går kommer Noel att hata honom. Och Elise. Kanske.

Han göra rätt eller göra fel.

Men rätt och fel är en tolkningsfråga. Och det är svårt. Iallafall om du är sexton år och inte vet vad du ska göra. Vems sida du är på. Vem du ska hjälpa. Vem du ska slå.

—

Men Elise vet vad hon ska göra. Hon vet vem hon ska slå. Hon vet vem hon ska hjälpa. Hon vet vems sida hon är på.

Hon är på sin sida. Hon hjälper sig själv. Hon slår de som slår andra. Kanske inte fysiskt. Men mentalt. Så hon går fram till Dante som inte slutat slå Noel och puttar bort honom från Noel.

Hon är egentligen inte starkare. Eller smartare. Eller aggressivare. Men ilska gör något med människor. Något som får en att göra saker man egentligen inte ska klara.

Dante tittar förvirrat på henne. Men han är tacksam. För han vet att det hade kunnat sluta mycket värre om hon inte hade gjort något.

—

"Varför gjorde du det?"

"Han hetsade"

"Och?"

"Jag vet inte det är lättre att slåss än att prata"

"Du är en idiot, jag gillar dig inte, men jag bryr mig om dig ändå"

Dante tittar på sextonåringen framför sig. Hon som har större hjärta än alla andra han känner tillsammans.

"Tror du att Valter kommer förlåta mig?"

"Kanske"

"Tror du att man kan bli en ny människa?"

"Nej men man kan bli en bättre"

Och med de orden lämnar Elise Dante. För andra gången idag. Kanske lämnar hon honom för sista gången? Kanske inte? Kanske är de avgörande för varandra? Kanske kommer de aldrig mer att prata?

—

I en park längre bort sitter en sextonårig kille med fyra artonåringar. Artonåringarna är inte vänner egentligen. Men slagsmål får folk att välja sida.

Idag valde de Noels, trots att de inte sagt det högt. Trots att de inte hann göra något innan Elise gjorde någonting.

Elise med det stora hjärtat.

Imorgon kommer de inte låtsas om det. De kommer inte ens prata imorgon. Men de kommer utbyta försiktiga blickar och nickar. Som ett tecken på tacksamhet.

För att de valde samma sida.

—
Gillar ni den här sortens kapitel? Lite annorlunda perspektiv men jag tyckte det blev helt okej.

Skriv gärna vad ni vill se mer av/ vad jag kan göra bättre med boken.

Ha det bra!!
<33