Fucking rikemansson | f.s

3

Jag står framför spegeln och fixar håret. Ikväll skulle Oscar och hans föräldrar komma på julmiddag. Det här året hade gått så snabbt och det var redan december och vår årliga julmiddag var här igen och som sagt hålls den hemma hos oss i år. Jag har en ljusblå skjorta och svarta jeans. Ett par svarta finskor pryder mina fötter. Håret är delat på mitten och det sista jag gör är att rätta till skjortan. Mamma går förbi mitt rum men stannar snabbt och sticker in huvudet.

"Felix. Den vita skjortan!" Säger hon endast och ger mig en menande blick.
"Men det spelar...?"
"Felix! Den VITA skjortan!" Avbröt hon mig med.

Jag suckar och ler falskt mot henne. Hon nickar och går vidare. Jag börjar knäppa upp min ljusblåa skjorta och slänger den på golvet.

"Felix? Hörde jag precis en skjorta slängas på golvet? Plocka upp den!" Hör jag henne ropa från matsalen.

Jag suckade högt och plockade upp den och lägger den på sängen istället. Jag plockar fram min vita skjorta med ärmar till armbågen ungefär. Mamma stryker jämnt mina kläder. Därför har mina kläder inga skrynklor. Jag drar på mig skjortan, knäpper den och fixar tillslut till ärmarna lite snabbt.

Fast vad spelar det för roll egentligen om hur jag ser ut? Hur jag beter mig eller vad jag gör? I slutändan är det alltid Oscar som är perfekt. Mamma har aldrig sagt det rakt ut men hon menar det. Oscar är det perfekta barnet och hon vill hellre ha honom som son än mig. Hela tiden jämför hon mig med honom. Felix var lite mer som Oscar! Uppför dig Felix, om Oscar kan kan du med! Följ Oscars exemplar! Verkligen mamma?

Jag drar upp min iPhone 6s i guld från fickan och knäppte ett kort som jag la ut på instagram. En massa likes rullade in och en hel del kommentarer som "Stekarn", "Stilig" och "Kung". Jag hade över 2.5k följare på instagram, av någon anledning. Men så är det väl när man bor på Östermalm och endast umgås med finare folk? Folk vill va en och folk vill ha en. Folk följer en på instagram.

"Felix hur lång tid kan det ta?" Ropar mamma.
"Men jag kommer!"
"Tonen Felix!"

Jag la ner min mobil i bakfickan och suckade samtidigt som jag ut ur rummet och in till matsalen. Mamma fixade med blommor på bordet. Hon vänder blicken mot mig, ler och går fram till mig för att granska mig. Från ingenstans tar hon upp en röd fluga och sätter den runt min krage.

"Så mycket bättre!" Säger hon.
"Älskling? De är här nu!" Ropar pappa från hallen.

Mamma ler och slår ihop händerna innan vi gemensamt går ut till pappa. Han öppnar dörren och en svart Audi stannar på uppfarten. Det är Oscar. Alla tre öppnar varsin dörr och Oscar kommer som vanligt ut med sin mobil i handen. De börjar gå upp mot dörren och vi hälsar alla på varandra.

"God kväll! Vad trevligt att se er!" Utbrister mamma och de skakar hand och kramas och jag vet inte vad de inte gör.
"Tja!" Säger Oscar och vi gör en slags brohug.

De kommer in i hallen och våra föräldrar fortsätter prata. Oscar har på sig en svart kavaj, mörkblå långärmad skjorta, en röd fluga, svarta jeans och ett par fin skor. När de tillslut kommer in tar de vuxna ett varsitt glas vin och lugnare musik spelas i bakgrunden. Jag och Oscar väljer att gå upp på mitt rum. Oscar slår sig ner på min bäddade säng och jag stänger dörren efter oss innan jag sätter mig på skrivbordsstolen.

"Gissa vad? Mina föräldrar vill träffa Paula!" Säger han rakt på sak.
"Vadå?"
"Alltså hon var hemma hos mig för ett tag sen för att göra klart no-uppgiften och mina föräldrar kom hem innan hon hade gått. Gissa vad som hände? De tyckte hon var en jättefin tjej och att jag bort bjuda över henne på middag. Hon tyckte det var en bra idé och jag bara stod där som ett fån och nickade! Vad ska jag göra?"
"Oj, men förklara för dina föräldrar att du inte gillar henne, att hon bara är en klasskamrat" Säger jag som förslag.
"Mm jag kanske borde det men de tycker hon är bra för mig!"
"Min pappa jobbar med en som tydligen har en jättefin tjej. De har liksom hintat om henne för mig, så de lär ju försöka para ihop oss! Kan de inte bara förstå att jag kan sköta det själv?" Säger jag suckandes och Oscar nickar.
"Aa" Han skrattar till. "Jag förstår"

Vi suckar högljutt och kollar sedan på varandra. Jag ler lite snabbt. Jag är ändå lyckligt lottad som har Oscar. Även om han är den mer perfekta av oss så kan jag inte önska mig en bättre bästa vän. Det har alltid varit vi två så länge jag kan minnas. Vi gör nästan allt tillsammans. Vi kan skratta och fjanta oss men vi har också våra deeptalks. Att förlora honom nu skulle ta kål på mig.

"Felix? Sluta stirra det är läskigt!" Han avbryter mitt tänkande.

Jag börjar skratta och det smittar av sig på honom. Vi skrattar en bra stund innan mamma ropar på oss. Middagen var serverad! Vi kastade oss upp och jag slängde upp dörren. Men inte för hårt. Vi skyndade oss ner och stannade i några sekunder nedanför trappan för att hämta andan. Något som våra föräldrar har gemensamt är att de hatar när vi springer inomhusa, de stör sig på att vi står där och flåsar efter andan. Vi förstår ju såklart inte varför det skulle vara något fel på att andas. Men jag antar väl att det handlar om vett och etikett och sånt. Vi kommer in i matsalen där det är uppdukat med vårt finaste porslin. Eller mer mammas. Jag har då inte investerat i något finporslin. Vi sätter oss vid bordet. Jag sitter framför Oscar och våra föräldrar sitter bredvid oss. Mamma och pappa har lagat maten gemensamt och det ser jättefint ut. Jag vet knappt namnet på all denna mat. Men vad gör det när det är gott? Vi ber en bordsbön som vi alltid gör vid fina tillställningar som denna sedan börjar vi ta av maten. Min tallrik är inte helt full. Det är den aldrig. Jag orkar inte så mycket. Men jag blir mätt. Om man tittar på Oscars är den full, som en normal tallrik ska vara om man jämför med allmänheten. Om man sedan tittat på min så har jag kanske hälften av vad Oscar har. Men det är normalt för mig och mamma har slutat tjata på mig som tur är,

"Så Felix, hur går det i skolan?" Frågar Oscars pappa, som han gör varje gång.
"Bra" Svarar jag endast och ler lite.
"Vad ska du gå för linje? Har du bestämt dig?"

Det är nu jag ska säga ekonomi. Ekonomi, samhälle och natur är det enda som existerar hos oss på Östermalm.

"Ekonomi, det verkar vara en bra linje" Svarar jag och han nickar.
"Ja vår Oscar här ska också välja den linjen" Hans mamma dyker in i vårt kallprat.

Vi fortsätter prata lite smått och efter en stund så sitter våra föräldrar och pratar medan jag och Oscar bara sitter där. Vi har ätit klart och jag väntar nu på rätt tillfälle att fråga ifall vi får gå. Mamma vänder blicken mot mig och nickar mot trappan efter någon minut och jag nickar tillbaka. Vi lämnar bordet och går upp.

__________
Okej detta var seriöst det tråkigaste kapitlet jag nånsin skrivit ASDJAJFHKAAKJSKASJKS