Fucking rikemansson | f.s

4

Första snön hade precis seglat ner från himlen och lagt sig som ett vitt täcke över marken. Jullovet var här och jag var på väg hem. För varje steg jag tog flög snön runt och gruset knastrade under mina sulor. Det var väldigt mörkt ute och riktigt kallt. Jag huttrade till när vinden blåste förbi mig och jag borrade ner mina nakna händer i jackfickorna. Axlarna drog jag upp en aning och sedan ökade jag tempot. Bussen var som vanligt sen med några minuter vid den här tiden på året och hållplatsen var som vanligt tom vid den här tiden vilken dag som helst. Transporten, det vill säga bussen, kom tillslut och jag klev på för att åka de där 5 ynka minutrarna till T-banan. Som vanligt klev jag av bussen, sprang ner för trappan, visade mitt kort så spärren öppnades och sedan stod jag där som vanligt för mig själv och väntade på vagnen som skulle föra mig hem.

Som sagt stod jag där själv och som varje gång tittade jag mig runt. Stressade stockholmare som går in i varandra, en småbarnsmamma som pratar i telefon medans ungarna springer runt och en och en annan gatuartist eller tiggare som försökte få ihop några slantar för dagen, det var en vanlig syn.

En genomskinlig plastpåse flyger förbi och min uppmärksamhet hamnar på den. Den flyger fridfullt fram innan min skjuts hem kör över den och alla på stationen börjar röra på sig i riktning mot "mördaren". Jag suckar och gör samma sak. Som vanligt sätter jag mig långt från folk men som vanligt kan man inte undvika folk i en storstad. Snart blir det fullt och en tjej i min ålder sätter sig bredvid mig. Hon bär en svart jacka och likt som jag verkar hon slutat skolan för att ta sig hem och påbörja ett välförtjänt lov.

Tillslut är det min tur att gå av och jag styr mina ben den sista biten mot mitt hem. Jag öppnar porten och möts av en underbar värme. Dörren stänger jag efter mig och går genom den kortare korridoren och kommer fram till dörren som är mer än välbekant. Jag öppnar den och springer upp för trappan. Jag behöver inte knacka eller något sånt, någon är alltid där. Likt där nere öppnar jag dörren och möts av några röster. Jag böjer mig ner och drar upp mina skosnören för att sedan kunna ta av mina skor.

"Hej! Hur har din dag varit?" Frågar en röst som jag skulle kunna peka ut i sömnen.
"Bra"
"Vad roligt! Jag har dukat upp maten så kom in du när du hängt av dig"

Jag hör fotsteg som går därifrån och nu står jag ensam kvar i vår hall. Jag hänger av mig jackan och tar ryggsäcken på min rygg. Spegeln som alltid står i hallen är en helkropsspegel och i den kollar jag mig varje morgon och efter skolan. Inte för att jag känner mig så fin utan det är en vana. Ibland är det som att jag förväntar mig eller tror att något nytt ska synas i spegeln. Någon eller något ska finnas där i spegeln och när jag sedan vänder mig om ska det finnas bredvid mig. Men nej. Jag ser samma gamla kropp, samma gamla smala kropp, inget märkvärdigt. Och jag ser samma gamla tjej, inte heller så märkvärdigt.