Förföljd...

Kapitel 6

Kvinno skriket slutar inte förens flera minuter senare. Jag känner hur hela huset skakar av skriket och man kan nästan se hur väggarna skakar. Jag ber till Gud att någon ska hitta mig och rädda mig.

Min dörr öppnas kraftigt, där står han med en blodigt klänning han går och hänger in den i garderoben.

-vems klänning? Frågar jag med rädsla i rösten.

-bara någon som inte lärde sig reglerna, men tänk inte på det hjärtat. Jag tror jag har en överraskning till dina vänner. Säger han och tar fram en dator ur ett skåp.

Han sätter sig bredvid mig, startar datorn och går in på något. Jag ser att det är en gammal Sony dator från säkert 2000 eller 2005. Datorn låter till och fram på skärmen ser jag mitt klassrum och alla mina klasskompisar. Jag ser att dom har no lektion och skriver i sina böcker. Mina tårar börjar rinna.

-gör dom inte illa. Säger jag med gråten i halsen.

-varför skulle jag vilja göra dom illa? Dom har inte gjort något. Säger han med sitt hemska flin.

-men varför filmar du dom?

-jag vill att du ska se deras reaktion när dom får se det här.

Han trycker hårt på enter knappen, på den vita whiteboard tavlan börjar det lysa och en film kommer upp. Men det är ingen film utan det är jag, alla tittar upp och jag ser hur vissa får oroliga ögon.

-snälla, släpp ut mig här ifrån och lämna mig ifred. Bönar jag och drar i mina armar men det ända som händer är att repet skär mer in i mina armar.

-jag tycker det är bra att alla får se vad du gör, dom är säkert lite oroliga för dig eller är det så att dom inte bryr sig om dig längre. Men det gör jag Charlotte. Säger han stryker mitt hår.

Jag rycker snabbt bort mitt huvud, han ger mig en örfil och en stickande smärta går genom hela ansiktet och jag känner smaken av blod. Han skrattar åt mig när jag börjar gråta, han tar med sig datorn ut och stänger dörren.

-Snälla gud låt mig inte dö här. Jag vill inte dö, jag vet att jag har gjort dumma saker och inte alltid varit snäll men jag lovar att jag ska ändra på mig om du bara hjälper mig nu. Viskar jag ut i tomma intet med väntan på ett teckan ett teckan på en räddning men ingenting händer.

Jag dunkar huvudet i kudden, skriker och bara sliter hoppar runt i sängen. Jag kan inte vara kvar här, jag kan inte låta han våldta mig och jag kan inte dö här. Jag vill dö i min älskares armar eller i en varm säng men fan inte här.

Några timmar senare kommer han in med en till bricka med samma mat på. Han ställer som vanligt brickan på det lilla bordet över mig och så börjar han mata mig. Jag orkar ine ens säga i mot för jag var så trött och ville inte bli våldtagen igen.

-Så ja hjärtat, allt ska bli bra och pappa är här. Tänk på att det bara är jag som bryr sig om dig och dom där idioterna som kallar sig dina vänner bryr sig inte för om dom gjorde det skulle dom ha kommit hit nu. Säger han och klappar mig på kinden.

-Tack pappa, jag är ledsenför jag gjorde dig arg förut och jag gillar verkligen din mat. Ler jag tillbaka.

Han böjer sig ner och börjar kyssa mig. På något konstigt sätt kysser jag honom tillbaka, jag gillar det och jag njuter av det. Vad är det som händer? Men efter som han eller pappa troligen har rätt om det där med mina vänner så är det väl lika bra att göra som han säger. Pappa fortsätter att kyssa mig längre ner på halsen, han fortsätter tills han kommer ner till mina bröst som han börjar suga på. Han suger på dom tills jag har stora sugmärken.

-Tack pappa, det där hjälpte mig verkligen och jo jag... älskar dig. Ler jag.

Varför beter jag mig så här? Jag hatar honom mer än allt annat. Men jag kan inte sluta tycka om honom, jag kan inte sluta tro på det han säger och jag kan inte bete mig så här. Då slog det mig, han hade gjort mig till någon annan. Jag var inte Ellinor Varberg mer utan jag var Charlotte Einarsson.