kapitel 21

1.4K 40 10
                                    

Jag satt i soffan med Kalle, tvn vissade the simpson men jag var inte särskillt intresserad så jag satt mest och tittade ut genom fönstret.

Jag hade varit här en natt men längtade redan tillbaka till sjukhuset, jag gillade Anna men att bo hos henne kändes bara fel och konstigt.

När du bor med din lärare känns det som du behöver räcka upp handen för att få pasta, eller att när hon pratar får du inte avbryta eller när hon säger att något är så så är det så.

Jag hade försökt komma på vad som kändes så konstigt med huset och Anna.

Jag hade aldrig tänkt på det förut att något var annorlunda med henne men sen jag kom tillbaka hade hon hela tiden varit så känslig och lite rädd.

Det var inte likt henne för hon brukar alltid vara glad och lite galen. Men nu var hon annorlunda och huset det kändes riktigt obehagligt.

Jag förstod att jag var tvungen att ta reda på något om Anna för något var fel med henne, jag tittde på min mobil som visade att jag hade ett missat samtal från en av poliserna som hette Björn.

Jag reste mig från soffan, Kalle slutade inte titta på tvn utan han satt helt fast klistrad. Jag gick genom vardagsrummet, jag såg dörren till Annas och Thomas sovrum och hörde ljud därifrån.

Först trodde jag att dom hade lite "mys" men dom pratade med varandra. Jag la mitt öra mot dörren och lyssnade.

-Anna du måste berätta för Ellinor och polisen. Hörs Thomas alvarliga röst.

-Jag kan inte, då kommerr dom tro att jag är inblandad eller så kanske jag hamnar i fängelse. Tänk vad Ellinor kommer säga om det. Viskar Anna alvarligt.

-Om du inte har berättat innan veckan är slut så gör jag det. Svarar Thomas så hörs det att han reser sig från sängen och är påväg ut.

Snabbt springer jag till toa dörren och gömmer mig där inne tills jag är säker på att han har gått iväg.

Försiktigt öppnar jag dörren, smyger ut och går in i deras sovrum där Anna sitter på sängen.

-Hej Ellinor, var det något speciellt? Ler Anna när hon ser mig för att dölja hennes rädsla i ögonen.

-Hej, kan du skjutsa mig till sjukhuset? Frågar jag och sätter mig på den stora dubbelsängen med ljusblåa lakan.

-Visst, varför om jag får fråga?

-Jag måste prata med Jonas bara, jag tror jag har kommit på något och det känns som jag måste berätta det.

Anna tittade konstigt på mig men nickade sedan, vi gick tillsammans ut till bilen och så åkte vi. Jag visste att om det fanns någon som kunde hjälpa mig var det Jonas.

--------------------------------------

Annikas pov

-Gumman jag åker och klipper mig nu, Johanna är med Clara men dom ska inte träffa Ellinor som jag trodde. Klarar du dig? Säger min mamma medans hon sätter på sig sina vita skor.

-Ja det gör jag. Suckar jag.

-Det vet jag. Säger hon och ger mig en puss på kinden innan hon går ut.

Jag går genom vardagsrummet och står och tittar ut genom fönstret. Där fanns långsjön, sjön som skulle dra mig ner mot mökret.

Sjön som skulle få min smärta att slockna och sjön som skulle ta mitt liv.

Jag sätter mig ner i soffan och börjar skriva på pappret framför mig.

Kära familj.

När ni läser detta har jag tagit mitt liv, jag orkar inte mer och allt är som ett enda mörker. Sen allt det här hända har jag inte klarat att tänka på framtiden och jag förstår att jag inte har någon framtid så...

Jag skriver detta för att berätta att det inte är erat fel och att tacka er för allt underbart stöd.

Jag ligger på botten av långsjön...

Puss er Annika.

Jag viker ihop pappret och skriver familj på det. Jag tittar ner på det tomma pappret som Ellinor skulle få,

det enda som kommer upp i mitt huvud skriver jag stor på pappret och vikar sedan ihop det och skriver Ellinor på det.

Sakta öppnar jag altandörren, går ner för vår fina gräsmatta och ut på bryggan. På bryggan hade vi två stora ankare och lite rep som vi brukar ha med oss till båten som ligger vid mälaren.

Jag knyter repet runt mina fötter och sätter fast dom två ankarna i andra änden.

Jag tittar ner i vattnet och ser min spegelbild, just här var det runt tre meters djup så man kunde bara ana botten.

Jag drar mina fötter tills dom står precis vid kanten och så är jag under vattnet.

Ljuset försvinner längre och längre bort, solen anas bara lite och mörket slukar mig. Jag känner den sandiga botten under mina fötter,

luften börjar ta slut i mina lungor och snart kan jag inte hålla munnen stängd så jag öppnar den och vatten börjar komma in.

Jag vill inte dö, tänker jag men vet att det är försent...

-------------------------------------------

Så här kommer ännu ett kapitel som jag själv blev väldigt nöjd med, vad tycker ni?

Så ska Annika dö för jag tycker det, jag har aldrig Annika även fast jag skapade henne själv så ska hon dö eller inte?

Tack för 1800 läsare det betyder allt för mig!

Puss

Förföljd...Där berättelser lever. Upptäck nu