Förföljd...

kapitel 13

Jag är fri, på en äng med vackra blommor i alla färger. Jag behöver inte tänka på någon mer än mig själv, det är bara jag och mitt eget. Något som jag alltid velat ha, inte behöva bry sig om någon annan bara få vara fri som en fågel.

Jag springer ner till den lilla sjön som är framför mig, vattnet skvalpar lite och är alldeles spegel blankt. Jag tar lite vatten i mina händer och sköljer mitt ansikte.

När det droppar ner färgas min rosa klänning röd, jag tittar ner på mina händer och dom är också röda.

Hela sjön har förvandlas till en blodsjö, jag springer bort från sjön och så springer jag in i något. Jag ramlar bakåt, slår i huvudet i marken och hör hur någon skrattar.

Jag öppnar ögonen och får se han. Han som har förstört mitt liv, han som tog iväg mig från allting som någonsin betytt något för mig och fått mig att tro att jag är någon annan.

- Kom nu lilla Charlotte, vi ska gå hem och stanna där för evigt. Skrattar han. 

-Nej!!!

--------

När jag vaknar har han försvunnit, jag är ensam i ett vittrum som ser ut som ett sjukhusrum och jag har på mig ett vittnattlinne.

-Nej! Skriker jag ut.

In kommer tre män i vita rockar, efter dom kommer Anna, Johanna och Clara in. Dom tre männen börjar binda fast mina händer, trycka ner mig i sängen och försöker prata med mig.

-Anna, Johanna och Clara jag har saknat er så mycket. Säger jag med ett leende,

Alla slutar göra det dom håller på med, dom bara står där och tittar på med mig konstiga ögon.

-Charlotte vet du vilka det här är? Frågar en man i vit rock. 

-Vem är Charlotte, jag är ju Ellinor och jag har saknat er så. Ler jag.

Alla tre kommer fram till mig och kramar mig. Jag kramar dom tillbaka och känner mig riktigt glad så glad som jag aldrig riktigt har känt mig. Eller vänta! Vilka är det jag kramar? Jag vet inte vilka dom här är!

-Gå bort från mig! Skriker jag och dom tre tjejerna backar snabbt bort.

-Men Ellinor du sa nyss att du hade saknat dom här. Säger den äckliga gubben i vit rock.

-Jag vet inte vilka de där är! Jag vill aldrig mera se dom och jag vill ha min pappa! Sriker jag.

Hela min kropp skakar, jag får en himla huvudvärk och jag kan inte tänka klart.

-Nej snälla gå inte, jag vill ha kvar er här och jag... Säger min mun igen,

Vem är det som pratar? Det är inte jag, jag vill inte. 

-Vad händer med mig?!? Dom orden kommer ut ur min mun med en sådan rädsla i rösten.

- Du har schizofreni och det ser inte ut som det blir bättre utan snarare värre. Säger en man i vit rock.

-Annika jag är ledsen. Kommer det ut ur min mun.

--------------------------------------------------------------------------

Annikas pov

Jag ligger i sängen, hoppas på ett tecken från någon eller något. Jag hör hur dörren öppnas, in kommer han som jag ska kalla "pappa". Han sätter sig över mig, lutar sig ner mot mitt öra det som jag har kvar.

-Jag ska få ut dig härifrån, jag är ledsen för allt som jag har gjort mot dig men jag ska gottgöra dig och du ska få träffa Charlotte igen. Du kan inte stanna hos min bror för han kommer döda dig eller ännu värre han kommer behålla dig. Viskar han tyst.

Det där måste vara hans tvilling, han som räddade Ellinor och fick henne fri. Jag måste väl försöka göra som tvillingen säger om jag ska ha någon chans.

Jag måste, jag måste våga och jag måste våga rymma...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hoppas ni gillade det här kapitlet. Jag hoppas också att ni som inte förstod varför den snälla tvilingen gjorde Annika illa, han gjorde det för han hade inget val men nu ska han hjälpa henne.

Har ni några ider så skriv dom gärna i en kommentar och vota gärna ;)

Hoppas alla hade en bra midsommar och glad midsommar (bättre sent än aldrig) :)