Förföljd...

Kapitel 24

Några veckor senare

Jag försökte hålla tårarna borta bakom solglasögonen, jag tryckte ihop mina käkar och hade en ansträngd blick.

-av jord är du kommen och jord ska du åter bli. Säger prästen och lägger jord på kistan.

Alla börjar gå fram till kistan och lägger blommor på den. När det är min tur reser jag mig upp, går med ansträngda steg mot kistan och stannar vid den.

-jag är ledsen. Jag borde har varit där för dig...Och jag kommer aldrig glömma dig. Viskar jag och lägger ner min lila ros.

Jag tittar ner på kistan en sista gång innan den åker ner och så är den borta. Då släpps allt och mina tårar börjar rinna. Du är borta för alltid.

Jag märker att jag står kvar vid altaret när alla sitter ner, Johanna tittar upp mot mig och ger mig en ilsken blick.

Om det inte hade varit för mig hade Annikas fortsatt att leva, hon skulle cykla med sina vänner, hon skulle skratta åt sin pappas dåliga skämt och hon skulle vara Johannes älskade lillasyster.

Hela Annikas familj sitter och tittar på mig med samma blick som Johanna.

Jag klarade det inte, så jag springer ut ur kyrkan och det enda som snurrar i mitt huvud är att sätta den ena foten framför den andra.

Jag stannar vid en sjö, det är så tyst och lugnt.

-varför? Varför Gud var du tvungen att ta en av dina vackraste skapelser? Annika om du hör mig så är jag ledsen! Skriker jag ut så att fåglarna i träden flyger därifrån.

Jag tittar ut över sjön, den ligger så stilla och allt är så fridfullt. Längre ut på sjön börjar ett litet sken växa, när skenet är en människas storlek kommer någon ut från det.

Ut från skenet kom en blond vacker tjej i en ljus lila klänning. Hon trippar på vattnet fram till mig.

När hon kommer närmare ser jag att det är Annika, det är Annika som kom ut från skenet och har den ljus lila klänningen.

Hon ler mot mig, lägger sin ena hand på min axel och tar av mig mina solglasögon med den andra.

Hela hon sken som en ängel.

-du ska inte vara ledsen. Säger hon och torkar bort mina tårar. jag har det bra.

-Anni... Annika? stammade jag.

-det är jag Ellinor. Du ska inte vara ledsen för jag är lycklig nu och har fått frid.

-jag har ingen...

-jo det har du, du har någon som bryr sig om dig mer än vad din mamma gör. Om du bara låter henne bry sig om dig så har du någon.

-jag förstår inte.

-titta inom ditt hjärta så hittar du henne, för hon är äkta och då finns hon inom ditt hjärta.

Det var det sista hon sa, hon kysste mig på kinden och så försvann hon upp i himlen.

Med snabba steg går jag tillbaka till kyrkan och väntar på Jonas som ska komma och hämta mig.

Jag tänker på det som nyss har hänt och kan inte riktigt förstå att det har hänt.

Det kommer en silver färgad Saab som stannar vid mig, jag går in i den och Jonas tittar på mig men säger ingenting.

''jo det har du, du har någon som bryr sig om dig mer än vad din mamma gör. Om du bara låter henne bry sig om dig så har du någon. '' Annikas ord snurrade i huvudet.

Jag tänkte hela tiden på orden Annika sa och det blev mer och mer klart vem som hon menade.

Det fanns bara en person som brydde sig men jag hade struntat i henne.

Anna...

----------------------------------------------

Som ni märker börjar jag mer och mer avsluta den här berättelsen, troligen blir det inte mer än 30 kapitel för det känns som det inte finns så mycket mer att skriva om.

Jag vet att det här kapitlet var lite overkligt men aja jag tyckte det var fint och att Annika fick sin sista stund i boken. 👼

Tack för allt!!!😘