Stjärnor [ PAUSAD ]

5

Ni vet i filmer, då huvudpersonen ser någon och bara inser att deras liv inte varit komplett upp till just den dagen?

Och man sitter hemma i TV-soffan och suckar, för sånt är inte realistiskt, och Marius och Cosette är ju det tråkigaste paret någonsin.

I just det ögonblicket så hade jag lite empati för "I did not live until today" Marius.

Det var nog ensidigt, men vad fan spelar det för roll.

"Det där är ganska gay" skulle någon säga just nu.

Jomen, om du inte har märkt det, så är jag ganska gay, så det funkar perfekt!

Jag stirrade på henne när hon gick in genom dörren.

Hon ställde sig i dörröppningen och stirrade tillbaka. Efter några evighetslånga sekunder av mig som bokstavligt talat drunknade i hennes blåa ögon, så log hon och gick in.

Hon sa senare att mitt leende var fint, men herregud. Hennes ögon lyser upp. Och hennes glädje bara smittar av sig, så att jag behövde le tillbaka.

"Hej" sa hon lite försiktigt.

"Hej" sa jag tillbaka, och tackade Gud och Jesus och Ganesha för att jag föddes med gåvan att ha ett bra pokerface.

"Vad heter du då?" frågade hon, med samma varsamma, lugna röst.

Tyvärr så fick jag en hostattack istället för att lyckas svara, och hämtade hest efter andan när den var över.

Flickan tittade lite oroligt på mig.

Jag log halvhjärtat mot henne, samtidigt som jag lyckades få fram orden: "Jag...okej...lungcancer"

Hon nickade med sammanpressade läppar och tittade mot min stora tub som ger mig syre.

Efter ett tag så tittade jag upp på henne igen.

"Förlåt. Jag heter Tyra. Lungcancer."

Hon skrattade till.

"Hjärncancer här"

Hon log igen, men inte det där vackra överlyckliga leendet, utan ett leende med väldigt mycket sorg i sig, vilket bara fick mig att vilja krama om henne.

Det var då jag insåg.

"Är du döende?"

Hon tittade upp på mig och nickade långsamt.

"Alla är döende" svarade jag. För det är så det är. Där satt vi, två vanliga tjejer i ett rum, bara för att vår döendeprocess gick snabbare än andras. Och vi kunde inte ändra på det.

"Jag vet fortfarande in vad du heter"

Hon fnissade till.

"Du kommer att skratta åt mitt namn!"

Jag lade huvudet på sned och höjde på ögonbrynen.

"Okej" mumlade hon. "Min mamma döpte mig till Alena"

Jag skrattade till.

"Det är faktiskt fint, tycker jag"

"Om du ignorerar att det betyder 'ensam' ja"

Vi skrattade, tills mina lungor började värka från ansträngningen, och jag behövde lägga mig ner.

Inte slutade vi prata för det. Vi höll på och berätta om våra livshistorier hela kvällen.

Hon har inga syskon.
Hon har hjärncancer.
Hennes favoritfärg är grön.
Hon saknar sin skola.

Det sista jag tänkte innan jag somnade den kvällen var hur lycklig jag var som delade rum med Alena mina sista dagar.