Stjärnor [ PAUSAD ]

10

Jag levde.

Herregud, jag levde.

Ingen visste hur jag fortfarande var vid liv, jag kunde dö när som helst, men jag klamrade mig fast.

Jag hade ont. Jag vet att jag har sagt det miljontals gånger, men jag hade aldrig känt mig så slutkörd som då.

När som helst kunde jag tröttna, och bara stänga mina ögon, och det kommer nog att bli den sista gången jag gjorde det. Men jag fortsatte.

Sjuksköterskorna tyckte att jag borde stanna i min säng. Men Alenas mamma tyckte att, om jag ville, så kunde vi fullfölja våra planer om att åka till Stockholm.

Mina föräldrar klagade inte. Ni förstår, de sa hejdå till mig redan när jag fick cancern. Jag var redan död i deras ögon då.

Wilma var i skolan. Ibland hälsade hon på. Men jag tror att hon också sagt hejdå.

Senaste gången hon var här var för en vecka sedan. När hon skulle gå fick jag en hostattack.

Och det verkade gå upp för henne hur sjuk jag var.

Så när hon gick ut genom dörren den dagen, så bara nickade hon mot mig med tårfyllda ögon. Och meddelandet var tydligt.

"Det är okej Tyra. Det är okej att släppa taget"

Och det skulle jag. Jag skulle bara hjälpa en vän först.