Stjärnor [ PAUSAD ]

8

Alenas gnäll var dock värt det.

Senare, när vi åkt färdigt, kramade hon om mig så hårt att jag fick ont i lungorna. Jag log, och hon log, och världen kändes bra för några minuter.

Vi kunde låtsas att vi var friska, glada, och hade ett långt liv framför oss.

När vi gick genom det tomma Liseberg, hand i hand, så stannade världen. Vi hade båda väldigt ont, men det ignorerade vi. Bara för en liten stund.

Utanför så såg vi ljusen från staden. Klockan var nästan elva, men Göteborg var inte dött för det.

Det blåste, och det var sådär kyligt som det bara blir på kvällen.

Vi tog bilen hem, och jag stirrade ut genom rutan hela tiden, försökte ta in så mycket som möjligt av världen innan det var för sent.

Människor som går på gatan. Ensamma människor som svepte halsduken tätt, tätt, omkring sig för att inte frysa. Människor som fryser och huttrar i en busskur.

Vänner som är påväg till en fest. Vänner som fnissar tillsammans, och eftersom det är så tyst så hörs deras skratt över hela gatan. Det där skulle kunna vara jag och Alena, om det inte var vi som blivit utvalda till att inte få ha någon framtid.

Innan jag hann tänka så var vi tillbaka på sjukhuset, och tillfället var över.