Stjärnor [ PAUSAD ]

11

Alena hade också blivit sämre.

Jag hörde att hon vaknade med värk idag, precis som jag.

När jag var och kollade hur hon mådde så sa hon att jag såg ledsen ut över någonting. Jag bara ryckte på axlarna och tittade ner i golvet. Sedan så la jag mig på min säng och tänkte på vännernas skratt över den tomma gatan, det som jag hört igår.

Och jag grät.

Jag gråter aldrig, särskilt inte över saker jag inte kan ändra på.

Men här låg jag ändå, med skakande axlar och en tårdränkt kudde.

Det är så orättvist. Och det är så dumt att säga "det är så orättvist", för det är så självklart att det är orättvist.

Jag tror, eller hoppas, att det är slumpen som väljer ut vilka som dör. Om det skulle vara en person, eller kraft, så skulle denna vara en skitstövel. Om jag dör så kanske jag får möjlighet att slå den i ansiktet.

Aja. Det ända jag kunde göra var att se fram emot imorgon. Dagen då jag och Alena skulle åla till Stockholm.

Det var så gulligt av henne. Hon skrev ner så vanliga, men ändå ovanliga, önskningar. Hon hade aldrig varit i Stockholm, klart hon ville dit! Så dit skulle vi. Och jag behövde alla mina sista krafter för att klara av det.