Stjärnor [ PAUSAD ]

6

Jag vaknade före Alena i morse.

Först så låg jag bara och tittade upp i taket, men sedan så började mina lungor värka, och jag kunde nästan känna cancern i dem.

Hur klumparna, tumörerna, långsamt tog över, och det kändes som att mina lungor visste att de skulle dö, och bara kämpade på, på grund av överlevnadsinstinkten i dem.

Efter ett tag så klingade det av, och jag ökade lite på syretillförseln på mina syrgastuber.

Lite panik fick jag. Jag skulle dö. Skulle de göra ont? Vad hände efter döden? Så mycket frågor, som jag snart skulle få svar på. Och det gjorde mig livrädd. Jag har så mycket vackert i mitt liv att se fram emot.

"Jag är döende" sa jag ut i luften.

Alenas huvud stack upp från hennes säng. Hon drog sitt korta, bruna hår ut ögonen och tittade oroligt på mig.

"Alla är ju döende" sa hon frågande.

Jag log lite. Hon hade lyssnat på vad jag sa ändå?

"Men jag ska dö snart" svarade jag.

"Hur snart?"

Hon lät nästan som om hon skulle gråta.

Jag vill inte säga sanningen. Hon kanske skulle ta avstånd från mig då? Men hon var ju själv döende?

Jag skakade av mig alla tankar och svarade bara: "När som helst"

Alena bet sig i läppen. Hon ville säga något för att trösta, men visste inte vad. Den känslan har jag upplevt ofta, särskilt med andra cancerbarn jag träffat på vägen hit. Jag och Alena är faktiskt i samma situation just nu, så att trösta mig är som att trösta sig själv.

"Ta vara på den tid du har då?" säger hon lite trevande. Jag kan höra att hon känner sig som en idiot när hon säger det. Det är åtminstone bättre än de som säger till en att "fortsätta kämpa", för då vill jag bara kräkas.

"Hur?" frågar jag henne, men hon blir intagen på undersökning innan hon kommit på något svar.

Efter ett tag så får jag tag i mina hörlurar och mobil, och spelar lite musikalmusik. Såklart, det är så jag ska spendera mina sista dagar. Och idag så tänker jag inte bry mig om att dem är deprimerande längre, för är de glada så kan jag inte relatera.

"Don't you fret, Monsieur Marius"

Jag önskar att jag hade några drömmar, eller några planer för vad jag vill göra innan jag dör i all fall.

"I don't feel any pain"

Åh, Eponine är ju också döende i den här låten. Fast hennes process går fortare. Hon sjunger bara en sorglig duett tilsammans med Marius och dör sedan. Jag kan bara önska att döendet kommer att gå så bra för mig också.

Helt plötsligt så får jag syn på en lapp på Alenas sängbord.

Jag tar tag i min syretubs-vagn och släpar bort den och mig själv dit.

Jag vet inte varför det känns så viktigt att läsa vad det står på den. Tänk om det är hennes dagbok? Fast nej, hennes dagbok ligger under sängen, jag såg henne skriva i den igår.

Jag tar upp lappen och ögnar över de fyra raderna på den, och vad som står får mig att lysa upp, och plötsligt så har mina sista dagar en mening.

På kvällen så går jag leende fram till Alenas säng och säger glatt: "Jag hittade din lista!"

Hon tittar förvirrat på mig.

"Den med drömmar" förtydligar jag.

"Jaha" säger hon skeptiskt.

"Jag har en jättebra idé!"

"Jaha" säger hon igen.

"Vi uppfyller dem tillsammans!"

A/N
Lyssnar inte Tyra på musikallåtar i varenda kapitel???

Well well det hade jag också gjort.