Vi dansar vidare i livet | D.L

Problemen

24 juli 2018. Klockan 13:03

Jag kollade på Amanda som satt i soffan och sen på Dante som stod och flinade i dörrkarmen. Han flinade dock inte åt mig, utan åt Amanda. Jag var tvungen att påminna mig själv, han har inga känslor kvar för henne. Jag försökte att inte göra situationen stel, men det var den ju. Jag, Dante och hans ex som han var on and off med i fem år. FEM ÅR. Det var inte den informationen jag fick ifrån Noel. Varför ljuger alla? 

"Jag kan gå, om ni skulle snacka?" 

Amanda ställde sig upp ur soffan och började dra sig mot dörren. Vi sa hejdå till varandra och jag gick fram till Dante som inte hade suddat ut flinet från ansiktet än. 

"Vad pratade ni två om?"

"Nej, inget speciellt, vi tog igen för den tiden hon varit borta och sen berättade hon om LA." 

Jag log mot Dante, jag ska inte låta det här påverka mig. Han får ha vänner och han får absolut prata med gamla vänner.

"Var det något du ville prata om?" 

"Nej, ville bara träffa dig." 

Vi spenderade resten av eftermiddagen i soffan och kollade på TV och just då kändes allt som det skulle. 

27 juli 2018. Klockan 20:43

En vecka har gått sedan jag träffade Amanda. Sedan Dante träffade henne igen och utav dessa sju dagar har dem nog träffats sex utav dem. Jag försökte intala mig själv att allt var som Dante sa, dem tog igen för förlorad tid. Dante skulle komma hem till mig vid 21. Han skulle träffa Amanda först. Såklart. Jag hade också träffat Amanda en dag, vi pratade som om vi känt varandra hela livet och när jag träffade henne oroade jag mig inte ett dugg över att något dåligt skulle hända men jag kunde också så tydligt se var det var i henne som Dante föll för. Dörrklockan ringde och jag var snabbt framme vid dörren och öppnade. Där stod Dante med ett stort leende, han klev in och kysste mig innan han tog av sig sina skor. 

"Hade ni det trevligt?" 

"Ja, det är så skönt att kunna träffa henne igen, allt känns som förr då." 

Aj.

"Du ser glad ut." 

"Jag är glad." 

Det gjorde mig jätteglad när han själv sa det men det stack lite i mig när jag tänkte att jag inte var anledningen till hans leende, utan att Amanda var anledningen till hans snabba ändrig i humöret. Jag försökte dock verka som att inget var fel. 

"Vad har du gjort idag?" 

"Ingenting, väntat på dig. Alla andra är upptagna." 

Dante log lite ledsamt åt mig, på skämt, innan han drog mig till sängen och han satte på en film på datorn. Jag värderade dem här stunderna något enormt. Då det bara var jag och han. 

28 juli 2018. Klockan 12:32

Dante hade redan lämnat lägenheten. Han skulle träffa sin syster på stan och ta en lunch jag däremot hade inget planerat men det var väl inte så svårt att skicka iväg ett SMS till någon. 

Moa 12:34

Är du hemma? Sugen på lite lunch?

Noel 12:35

Där om 5

Jag gick snabbt ut till köket och drog fram något som var okej att äta till lunch och fem minuter senare stod Noel i min hall och tog av sig sina skor. Vi hade inte träffats på ett tag, bara jag och han, så det var skönt att träffas igen. Han satte sig ner vid mitt köksbord och jag ställde fram den lilla lunchen jag gjort iordning och vi åt upp den ganska snabbt innan vi förflyttade oss ut till balkongen med varsitt glas vin. 

"Hur tänker du kring att Dante spenderar så mycket tid med Amanda?"

"Inget speciellt, jag tycker det är kul att dem pratar och tar igen förlorad tid."

"Moa, ljug inte." 

Jag kollade på Noel som lagt huvudet på sne och tittade ut över det gröna området nedanför min lägenhet.

"Okej, det är väl inte så jättekul att han den senaste veckan spenderat mer tid med henne än med mig. Jag har dock inget att säga till om, han får träffa vem han vill." 

"Det kan jag förstå. Prata med honom om du känner att det blir konstigt dock. Han har lite svårt för att inse sånt själv." 

Vi fortsatte att prata om allt och inget men allt jag ville var att fråga allt, veta allt, om hans relation till Amanda. Fem år träffades dem, hur ska jag kunna toppa det? Hur ska jag kunna ge han lika mycket kärlek som han fick av henne? 

"Du, Noel?" 

Noel vände huvudet och tittade på mig.

"Nej, inget, strunt samma." 

"Säg." 

Jag mötte han med blicken och drog mitt finger runt kanten av glaset.

"Hur länge har Dante haft prolem, grova problem?" 

"Alltså, problemen har väl alltid funnits men så som det vart nu har väl varit dem senaste tre månaderna." 

"Var det inte så innan?" 

"Nej, han hade sina perioder men han drack aldrig för att lindra det innan, det kom på senare tid." 

"Vad gjorde han innan då?" 

"Pratade ut om det." 

Och nu, helt plötsligt när Amanda var en del av hans liv igen var problemen borta. Jag gjorde honom inte ett dugg bättre men hon gjorde det. Jag kunde inte garantera han att han skulle må bättre. Men hon kunde det.

Del 29: Check! VÄRLDENS KORTASTE KAPITEL, tro mig jag vet. Jag försökte bara få ner lite viktig information för att bygga upp till kommande delar. Vi ses i nästa del!  

MVH A