Amore i Rom

dicassette; La Belle Et Le Clochard

Tjugonde juli - kväll

"Du vet, om det inte vore för att det är så djävulskt tråkigt att plocka de där jävla apelsinerna skulle jag redan ha gjort det!"

Jag kunde inte låta bli att le åt min mosters prat om orangea frukter. Hon hade dragit sig från att ta tag i saken och plocka av trädet i flera dagar nu, men jag hade på känn att det snart skulle ske. Antingen det eller så skulle frukten ramla till backen och ruttna.

Vi satt i soffan i vardagsrummet och tittade på ett Italienskt matlagningsprogram medans vi åt av våran kvällsmat som bestod av varsin klick av potatissallad med några skivor rostbiff och skinka var. Annelie hade fått en galen impuls om att det var precis kallskuret som hon var sugen på idag när vi var i mataffären och jag sa inte emot till det.

"Varför sågar du inte ner trädet om du hatar det så mycket?", frågade jag och skrattade.

"Det är ett vårdträd, Bella," sa hon och betraktade damen på tv-n som tillagade tiramisu medans hon skyfflade in lite potatisgratäng i sin mun. "Och vart ska jag ha min hammock om jag fäller det?"

Vi skrattade, mestadels för att det hela lät så otroligt dumt av någon anledning, men även för att vi båda var lite övertrötta efter en lång dag av sol och bad. Hela min kropp var varm av den stora mängden D-vitamin som hade lagrat sig i mina porer och jag njöt av att veta att jag bara blev brunare och brunare. Dock tog Annelie priset med hästlängder eftersom hon hade blivit så brun av den italienska tillvaron att man aldrig skulle kunna gissa att hon från grund och botten var svensk om man såg henne för första gången. Mörkt hår, solbrunt skinn och en härlig inställning till det mesta.

Jag skulle precis slänga in en skiva rostbiff i min mun när tre tydliga knackningar hördes på ytterdörren och både jag och min moster frös till i våra rörelser.

"Vem tusan kan det vara såhär dags?", sa Annelie och reste sig upp ur soffan. Jag tittade efter henne när hon gick för att öppna dörren för vem det än var som stod på andra sidan. När hon sedan brast ut i ett glatt å, kände jag hur paniken grep tag om mig.

"Beto! Come stai facendo?", utbrast min moster och på andra sidan av hennes kropp kunde jag se konturerna av Beto. Vad fan gör han här nu, var den första tanken som slog mig, men även den enda eftersom jag sedan kom på att jag satt i mina prickiga pyjamasbyxor, utan bh och med en av Betos alldeles förstora t-tröjor över mig. Helvete.

Jag reste mig upp ur soffan som om jag trodde att jag skulle förvandlas till The Flash och hinna springa ner till källaren för att byta om, men självklart gjorde jag inte det för plötsligt stod Beto framför mig.

"Nice t-shirt," sa han med sitt vanliga, vänliga leende och jag försökte att le tillbaka utan att skämma ut mig själv.

Jag öppnade min mun för att komma med någon dålig förklaring om varför jag bar hans tröja och inte någon av mina egna, men räddades av min moster som tog till orden först.

"Oh my god! We forgot about the gift, Bella!", utbrast min moster och pep iväg till sitt sovrum.

Själv stod jag kvar framför Beto och försökte komma ihåg vad det var som hon snackade om, men när hon sedan kom tillbaka och hållandes på ett vitt tygstycke kom minnena tillbaka med en sur eftersmak.

Annelie räckte t-tröjan som hon hade köpt vid vårat besök på Colosseum till Beto och det var omöjligt för mig att hindra mina kinder från att bli flammande röda.

"Wow!", skrattade Beto och höll upp tröjan framför sig. Bara vetskapen om att han läste det genanta trycket fick mig att hoppas på att en meteorit från yttre rymden skulle slå ner i mitt huvud här och nu.