Amore i Rom

trenta; Amore I Sverige

Tjugonde juni - förmiddag

Entrédörrarna av glas slog upp. Jag kände hur vågen av människor bakom min rygg tryckte mig framåt. Jag sprang.
Jubel, rop och applåder hördes från alla håll och kanter, men tydligast hörde jag mitt hjärta som slog så hårt att jag nästan fick ont i bröstet.
Min vita klänning fläktade runt mina ben när jag sprang ut på skolplanen och för att den inte skulle flyga av, höll jag tag om min mössa - min studentmössa.

Cilla höll hårt tag runtom min hand när vi i täten av min klass rusade ut genom skolans stora entré och när vi inte kom längre för att horden av föräldrar stoppade oss, började vi istället att hoppa och skrika.

Mina ben var så fulla av spring och glädje att jag antagligen skulle ha bränsle till att springa hela vägen till Kina. Som tur var blockerades våran väg av familj, vänner och andra anhöriga som väntade på att ta emot sina utgångna barn.

Resten av de hundratals studenter som ropade och firade för fulla halsar tog av sig sina mössor, höll dem i sina händer och viftade med dem i den sköna sommarluften. Detsamma gjorde jag och Cilla och mitt i allt hann jag även ge min bästa vän en kram.

Vi var nu fria, fria från skolan, och vad som väntade skulle återstå att se.

Det röd-gula avspärrningsband som åtskiljde de vilda studenterna och hopen av tårdränkta anhöriga drogs undan och åter igen kände jag hur jag föstes framåt. Min hand lämnade Cillas när hon drog iväg för att krama om sin familj och för att inte bli översprungen av folk skyndade jag mig iväg åt det håll där jag urskiljde det blåa plakatet med mitt namn på. En hemsk bild av mig från gamla tider med munnen täckt av tårta och namnet Gabriella var vad som visade mig vägen till det hörn där min mamma, Annelie, mammas vänner, mina far- och morföräldrar och mina kusiner från pappas sida stod.

Redan imorse när jag lockade mitt hår hade jag bestämt mig för att inte gråta, men när jag mötte min mammas tårfyllda ögon kunde jag inte hålla tillbaka känslorna. En dominoeffekt påbörjades och innan jag visste ordet av stod varenda en av mina anhöriga med ögonen fyllda av tårar.

Jag kastade mig i min mammas famn och kände hur glädjen över att ha klarat mig igenom tolv år av skola rann igenom mig.

Det var inte många gånger som jag hade kramat om min mamma med sådan styrka och värme som jag gjorde vid utspringet, men jag hade inte heller orken att tänka på kylan mellan oss.

Förhoppningarna om att saker och ting mellan mig och min förälder skulle bli bättre efter hennes plötsliga besök i Italien förra sommaren la vi båda undan ganska fort. Den isiga kylan mellan oss försvann inte efter att sanningen hade spillts, men ingen av oss verkade oroa sig över det. Vi passade helt enkelt inte som mor och dotter.

Kvinnan som jag nu stod och krampaktigt kramade om skulle alltid vara min sanna mamma och jag skulle alltid vara hennes sanna dotter, men vi skulle aldrig komma att klara av att prata som andra, kramas som andra och visa kärlek gentemot varandra som andra. Det kändes inte rätt, men vi båda accepterade det precis som min mamma accepterade att jag efter studenten skulle lämna henne. Kanske inte för alltid, men tillräckligt länge för att vi båda skulle få chansen att ta nya tag.

Vi satt inte längre fast i varandra. Jag var arton, hade slutat skolan och var fri att lämna Sverige om jag ville - vilket var precis vad jag skulle göra.

Våran ovanligt kärleksfulla kram bröts och för en kort sekund stod vi och tittade in i varandras ögon. Mamma nickade, log och vi båda förstod att vi var klara med varandra. Hon var inte menad att vara mamma och jag var inte menad att bo resten av mitt liv här.