Jag älskar dig, Fuckboy

Kapitel 3. Korpen och vargen

Jag stänger skåpet med en suck. Olli, som står bredvid mig, lägger huvudet på sned.
"Vad är det, Nadja?" frågar hon mjukt.
Jag pressar ihop läpparna.
"En grej med Jake bara."
Vi börjar gå mot lektionssalen. Olli ser ut som att hon ska svimma av chocken.
"Vad har hänt? Kommer ni att göra slut?"
Irriterat himlar jag med ögonen.
"För att kunna göra slut måste man först vara tillsammans. Och nej, det är bra mellan oss. Så bra det kan bli i alla fall."
"Vad är det då?"
Mirre väntar redan utanför lektionssalen. Vi sätter oss bredvid henne. Olli grabbar tag i min hand och spänner sin blick i min. Mirre uppfattar Ollis oro lägger sin hand på min axel. Jag tar mig loss från båda två.
"Jag uppskattar verkligen att ni bryr er, men jag är bara lite nere just nu", svarar jag lågt.
Långsamt plockar jag upp telefonen ur fickan. Egentligen vet jag ju att det inte finns något meddelande från Jake. Han är inte färdig förrän om ett par timmar. Mirre ser sig omkring. Jag stålsätter mig för frågan som kommer att komma när som helst.
"Var är Jake?"
Hon uttalar hans namn med en smula avsmak. Jag pressar ihop läpparna.
"Han behövde gå på något möte med sin mamma bara. Det är inget speciellt."
Jag vet inte om Olli och Mirre märker att jag försöker att få det att låta så banalt som möjligt. Om de märker de så säger de i alla fall inget. Igår kväll fick Agnes reda på att Jakes pappa vill skiljas och hon tog det hårt. Med tanke på hennes mentala tillstånd var det att räkna med. Jake kom hem sent, och åkte tidigt på morgonen igen, så vi hann knappt träffas, vilket gör allt ännu jobbigare. Snart kommer läraren. Jag kan höra någon viska Jakes namn, och någon tittar på mig som om jag skulle skrika till alla varför han inte är med oss andra. Men jag håller tyst. Ingen annan har med det här att göra.

Dagen är lång. Riktigt lång. Inte lektionsmässigt, vi har bara en lektion efter lunch. Men den känns som en evighet. Jake valde att inte komma tillbaka till skolan. Han ville inte heller ta det över telefon så jag måste vänta tills jag kommer hem. För en stund funderade jag på att skolka men insåg att jag riskerar att bli halshuggen om pappa kommer på det. Så jag gör det bästa jag kan för att uthärda det. Och på något sätt tar faktiskt dagen slut. Sista lektionen drar självklart ut på tiden så att jag missar bussen. Bussen efter den är ju sen, för vad annars? Men efter många suckar, klagande läten, och ifrågasättande av hur tid fungerar är jag äntligen hemma. Neo och Jake sitter skrattande i soffan. Jag väntar en stund med att gå fram till dem, tar in synen av deras vänskap. Saker har ändrats, saker har gått åt helvete, allt har blivit en enda jävla röra. Men nu sitter de i soffan och skrattar precis som förr.
"Ey, Nadde!" ropar Neo glatt från soffan när han ser mig.
Jake tittar upp och ler sedan.
"Tjena, gumman!"
Jag skrattar lite åt honom när jag tar av jackan.
"What's up, fuckboy?"
Han fnyser.
"Jag har faktiskt slutat ligga runt! Det finns bara en tjej jag ligger med nu för tiden!"
"Charmör", flinar jag.
Jag sätter mig mellan dem i soffan. Jake kysser mig på halsen, Neo himlar med ögonen.
"Nej", säger jag. "Bort med fasaden."
Jake tittar förvirrat på mig.
"Du är sådär retsam och glad som du är när du mår som sämst. Hur gick det idag?"
Leendet försvinner från hans läppar. Han vänder ner blicken på händerna som han knutit i knäet.
"Det gick ... äh ... hon ..."
Han tar ett djupt andetag, förmodligen för att samla sina tankar.
"Hon fick reda på att pappa vill skilja sig, och hon tog det ... dåligt. Först blev hon ledsen, och sedan blev hon arg, och sedan ville hon begå självmord."
"Hur är det nu?" säger jag lågt.
"Bättre. De gav henne något lugnande och hon hade hunnit somna när jag gick."
Neo lägger sin hand på Jakes axel i en stöttande beröring. Först gör jag ingenting, av ren vana. Det har alltid varit Neo som stöttar Jake medan jag sitter bredvid och ser hjälplöst på. Men inte längre. Så jag lägger mina armar om hans kropp i en kram. Jake ställer sig upp.
"Nadja, kan du följa med mig?" frågar han lågt.
Jag och Neo utbyter oroliga blickar.
"Visst", svarar jag försiktigt.
Utan att säga något mer börjar Jake gå mot mitt rum. Jag följer, smått förvirrad, efter honom. När han kommer till min säng sätter han sig ner. Han klappar på täcket för att signalera att jag ska göra det samma. Så fort jag är inom räckhåll drar han mig till sig. Han håller mig hårt i sin famn. Sedan början han gråta. Allt jag kommer på att göra är att krama honom tillbaka. Så det gör jag.
"Jag fixar snart inte mer", säger han med tjock röst. "Hur har någon tänkt sig att jag ska kunna leva såhär? Med en mamma som är inspärrad på psyket och en pappa som inte ens vill veta av henne?"
Vartenda ord han säger skär i mig. Jag har inte något svar, för han har helt rätt. Hur fan ska han kunna leva så egentligen?
"Jag vet inte", mumlar jag. "Men snälla försök. Du har mig och Neo. Du har hela vår familj. Så ge inte upp. Snälla."
Jake kysser mig försiktigt på hjässan.
"Jag vet", mumlar han in i mitt hår.
Försiktigt smeker jag honom över underarmen. Korpen och vargen tittar på mig. Det är som att de ber mig rädda Jake. Och om jag visste hur hade jag räddat honom för längesedan. Då bestämmer jag mig. Jag måste göra något. Vad som helst. Men jag kan inte göra det ensam.
"Nadja?"
"Mm?"
"Får jag sätta upp min fasad snart?"
Jag skrattar till.
"Så fort du slutat lipa."
Någon annan hade nog tagit illa upp. Men inte Jake.
"Tack", svarar han tyst.
Sedan kramar han mig hårdare.

——————————————————

Är det bara jag som tänker "flickan och kråkan" när jag läser rubriken?

Jag har förmodligen missat något stavfel, men jag är så trött på att renskriva/korrekturläsa/testläsa att jag närmar mig punkten av en grå pöl.
Nåja, det är livet av en "författare". Dags att återgå till huvudmanuset ... igen.
Nästa kapitel kommer på lördag. Jag är så otroligt tacksam för er! Och att så många är intresserade av vad jag skriver är helt ... wow!
Ni är guld värda, vet ni det? ❤️