Jag älskar dig, Fuckboy

Kapitel 16. Onsdag

"Förlåt", säger jag med bortvänd blick.
"För vadå?"
"För att jag varit så självisk. Jag har aldrig ens funderat på om allt det där kan vara jobbigt för dig också. Visst, det är inte så roligt att höra folk säga att ens ... vad du nu är..."
"Jake", fyller han i.
Det rycker i mina mungipor.
"Att ens Jake kommer vara otrogen. Men jag har aldrig tänkt på att det måste vara ännu
värre för dig."
Då tar han ett steg mot mig. Försiktigt lägger han handen på min kind. Han smeker den lätt med tummen.
"Som sagt, det känns bättre när du försvarar mig."
Jag ler mot honom.
"Men", säger han sedan när han släpper min kind. "Nu måste jag pissa."
Och den där varma, mysiga stämningen är som bortblåst.

Efter en stund märker jag att Jake studerar mig. Vi gick och la oss i min säng för ungefär en halvtimme sedan, men ingen har gjort några försök att sova. Vi har mest gjort ... ingenting. Vi har faktiskt inte gjort någonting. Men det har varit det bästa ingenting i mitt liv.
"Vad är det?"
"Det är bara så konstigt."
Jag lägger mig på sidan för att möta hans blick.
"Vad är?"
"Att se dig ligga bredvid mig. Inte på något sexuellt sätt, du bara ligger här. Jag trodde inte att jag någonsin skulle säga orden 'jag älskar dig', helt utan att vara rädd."
En klump bildas i halsen. Så jag gömmer ansiktet mot hans bröstkorg för att dölja tårarna av lycka.
"När jag är med dig", fortsätter han, "känns det som att jag orkar kämpa lite till. Du ger mig hopp för att det kanske, bara kanske, kan bli bra till slut."
Allt jag kan göra är att krama honom hårt. Jake kysser mig på hjässan. Ljudet av hans hjärtslag är vad som får mig att somna.

"Hade ni roligt igår?" frågar pappa utan att släppa tidningen med blicken.
"Jodå", svarar Neo.
"Vad bra", ler mamma från spisen. "Någon annan som vill ha gröt?"
Vi skakar på huvudet, alla tre. Jag plockar ner en mugg från skåpet med kattungar på. Min favorit.
"Väckte vi er när vi kom hem?"
"Nejdå. Blev det sent?"
"Typ tre tror jag. Vi tog sista bussen."
Pappa bara nickar, fortfarande läsandes. Man skulle kunna tro att något intressant hänt, men jag känner pappa väl nog för att veta att han förmodligen läser serierna.
"Är Jake också vaken?"
Av, vad jag antar är, ren vana ställer mamma frågan till Neo.
"Mm, han är bara lite seg", svarar jag.
Pappa lägger ner tidningen. Han harklar sig.
"Ja, jo, just det, det är ju faktiskt helg."
Mamma börjar vissla. Jag inser att den här stela stämningen lär hålla i sig bra mycket längre än vad jag är bekväm med. Då kommer äntligen Jake in i köket. Han ser lika nyvaken ut som han är. Ett leende sprider sig över mina läppar. Det är något speciellt med Jake när han fortfarande är sömndrucken.
"Åh, vad bra att du är vaken", säger mamma.
Jake mumlar något ohörbart. Med släpande steg tar han sig mot kaffekokaren.
"Jag hann ju inte prata med dig igår", fortsätter mamma. "Jag har pratat med din pappa igen."
Jake stelnar till.
"Jaså?"
Hans försök att låta obrydd misslyckas.
"Han kommer hem på onsdag."
Då svänger Jake om.
"Va?" säger han, nu fullt vaken.
"Din pappa kommer på onsdag", upprepar mamma trots att Jake definitivt hörde henne första gången.
"Varför?"
Med en suck flyttar hon kastrullen från den varma spisplattan.
"För att vi måste överklaga beslutet, Jake. Tro vad du vill, men Jan vill också att Agnes ska få komma hem."
Jake spänner käkarna.
"Han skäms väl för att hon sitter inspärrad på psyket."
"Jake!" ryter mamma. "Nu skärper du dig! Du är för fan nitton år."
Köket blir knäpptyst. Gångerna jag hört min mamma svära går enkelt att räkna på en hand.
"Jag förstår att det här är jobbigt för dig, men du måste sluta vara så självisk. Förstår du inte att det är ännu jobbigare för din mamma? Så ta dig samman och samarbeta med oss!"
Jag sneglar på pappa och hans halvöppna mun. När han möter min blick stänger han den. Han mumlar något om att hämta posten medan han lämnar köket. Neo räcker mig en kaffemugg.
"Vi behöver nog gå och, äh... hjälpa pappa med posten."
"Det är lördag, vi har inte fått någon post. Ni stannar. Sätt er vid bordet, alla tre."
"Du behöver ju inte tvinga Nadja och Neo att stanna."
Mamma fnyser. Hon korsar armarna över bröstet.
"Tror du att jag är så dum att jag inte förstår att du inte kommer lyssna på mig?"
Jake mumlar något ohörbart som mamma ignorerar. Jag och Neo sätter oss däremot lydigt på varsin stol. Båda tar just nu alla chanser vi kan få att hjälpa Jake.
"Så här är läget", säger mamma.
Hon sätter sig bredvid mig.
"Jag tänker ringa och jaga mottagningen i veckan, men jag kan inte lova något. Jag kommer behöva att du samarbetar, Jake, trots att du inte tycker om din pa... Jan."
Jake tittar ut genom fönstret. Några få solstrålar har lyckats bryta genom de tunga molnen. Han suckar.
"Visst."

Jag sneglar på Neo och Jake. De sitter och spelar tv-spel medan jag försöker mig på att läsa en bok.
"Blicken i boken, gumman."
"Fan, du såg mig."
Jake flinar utan att vända sig i min riktning. Istället trycker han intensivt på några knappar, och sedan svär Neo högt.
"Men det var då jävla helvetes... Du fuskar! Jag vet inte hur, men du fuskar!"
"Du är bara en dålig förlorare. Ni suger på att förlora båda två, faktiskt."
"Du suger på att vinna", muttrar jag.
Jake ser, om möjligt, ännu mer retsam ut. Men bakom det där retsamma leendet finns fortfarande sorg. Mamma och Neo ser det också, det vet jag, men jag ser det mer än någon annan. För jag vet hur det där leendet egentligen ska se ut. Vilken glans som egentligen ska finnas i de där isblå ögonen. Men sedan slår det mig att jag nog inte heller gör det. Inte egentligen. Frågan är om Jake själv vet det?

————————————————————
Ingen behöver väl säga till Nadja att Jakes fina tal är grovt inspirerat av "Famous Last Words"? (I see you lying next to me, with words I thought I'd never speak. Awake and unafraid...)
Bra låt, lyssna på den! My Chemical Romance - Famous Last Words

Ska göra mitt bästa för att inte glömma posta något på lördag, men mina föräldrar kommer på besök och vi ska ha fest med sambons familj och mina föräldrar, så jag kommer vara lite distraherad.
Ses på lördag! ❤️