Kapitel 22. Jakob

557 17 1
                                    

En lång, välklädd man med isblå ögon står i vår hall. Hela Jake utstrålar misstänksamhet. Mamma tar i hand med Jan.
"Hej, vad bra att du kunde komma en dag tidigare."
Jake muttrar något, men ignoreras.
"Vi sätter oss i köket, vill du ha kaffe? Neo, sätt på kaffe lite kaffe åt oss alla!"
Mamma är ovanligt nervös för att vara hon. Jan får inte en chans att svara henne. Jake går långt bakom oss andra när vi går in i köket. Neo förbereder kaffet och jag ställer mig tätt bredvid. Ärligt talar så skrämmer Jan mig lite.
"Jake, sätt dig", beordrar mamma.
Neo verkar ovanligt noga med att mäta upp pulvret. Jag hjälper honom, mängden kaffepulver är ju faktiskt jätteviktigt.
"Jag är ganska trött, skulle vi kunna ta tag i det viktiga?"
"Såklart, förlåt. Jo, angående Agnes."
"Ja, precis."
Mamma och Jan blir tysta. Båda verkar leta efter rätt ord.
"Jag har funderat lite", säger mamma till slut. "Efter gårdagens ... incident."
"Jasså?"
Jan lutar sig lite närmare. Han flätar samman sina fingrar med samma blick som en VD till ett stort företag påväg i grunden.
"Ja. Jag undrar om det inte är bättre för henne att fortsätta vara inlagd. I alla fall ett tag till."
"VA?!" utbrister Jake.
Han reser sig upp så hastigt att stolen åker i golvet. Det är ett under att stolarna håller för hans hetsiga humör.
"Hon behöver tillsyn just nu."
"Jag har faktiskt gått i samma tankar", svarar Jan.
"Är ni seriösa?!"
Jake stirrar på Jan och mamma.
"Tänker ni låta henne vara inspärrad?! Vad är det för jävla skitsnack, ni kan ju inte allva..."
"JAKOB!" ryter Jan.
Jag ser hur till och med mamma stelnar till.
"Nu sätter du dig ner! Jag skiter i vad du tycker, vi får se till fakta och fakta är att Agnes inte mår bra!"
Jake spänner sina nävar. Han ser ut att vilja säga något, men sätter sig till slut.
"Men vi måste självklart göra en anmälan. Sådant får inte hända. Hon är ju inlagd av just den anledningen."
Jan nickar instämmande.
"Är det något du kan hjälpa oss med, du som jobbar på socialen?"
"Absolut. Jag kan inte hantera ärendet själv, men jag vet hur ni ska gå tillväga. Neo, hur går det med kaffet?"
"Va? Äh, det är klart."
"Nadja, kan du ställa fram muggar. Jag antar att alla vill ha?"
Jan ställer sig upp.
"Jag borde faktiskt gå hem, Julianna väntar på mig och..."
Det knackar på dörren. Vi utbryter förvånade blickar inom min familj.
"Nadja, kan du öppna?" frågar mamma när det knackar en andra gång.
"Äh, visst."
Ingen säger något när jag går till hallen. De vill förmodligen höra vem som kommit. Jag är minst lika nyfiken, så jag väntar inte med att öppna. Utanför dörren står en tjej med rött hår och söta fräknar över kinderna.
"Hej, kan jag hjälpa dig?"
Tjejen tittar in i hallen bakom mig.
"Hej, är Jan här?"
Innan jag hunnit svara är Jan bakom mig.
"Jag bad väl dig vänta i huset? Kom du inte in?"
"Jo, men jag kände mig ensam."
"Förlåt för att det drog ut på tiden, jag trodde det skulle gå fortare."
"Fortare?!" fräser Jake som sitter kvar i köket. "Du har inte ens varit här en kvart!"
"Ignorera honom", suckar Jan. "Ska vi gå tillbaka? Jag tror inte vi kommer någonstans ikväll faktiskt. Jag är alldeles för trött."
"Okej", ler tjejen.
"Jake? Följer du med?"
"Så fan heller. Jag sover här."
Tjejen, som förmodligen är Julianna, ser sårad ut. Men hon säger inget om det.

Neo smackar med läpparna.
"Så, Jakob?" flinar han.
"Men lägg av!" fräser Jake.
Jag klappar Jake på axeln, men även jag flinar lite. Han har aldrig sagt att Jake är ett smeknamn, så vi antog helt enkelt att det var hans riktiga namn.
"Men vad tycker du egentligen?"
"Om vadå?"
Jake verkar fortfarande på sin vakt.
"Om vad mamma och Jan sa. Angående din mamma."
Precis som innan ser jag hur Jake spänner nävarna. Då slår jag armarna om honom. När vi var i köket med mamma och Jan kändes det fel, men nu är det bara jag, Neo, och Jake. Vi sitter alla tre i min säng, av någon anledning.
"Jake", säger jag så mjukt jag kan. "Lugna ner dig."
Långsamt sänker han axlarna. Han tar ett djupt andetag.
"Jag gillar det inte", säger han till slut. "Men de kanske har en poäng. Om hon hade varit hemma hade ingen ... hittat henne."
Trots att han vänder bort blicken ser jag hur hans ögon blivit blanka.
"Och det ska aldrig få hända igen", lägger Neo till.
Jag nickar instämmande. Trots att jag är den som säger minst har jag en känsla av att Jake uppskattar mitt stöd mest. Och det gör mig glad.


——————————————————————
Jag ska hålla mig kortfattad:
Hösten är här, och höstdepressioner är verkliga. Se till att ta tid till något som fyller er med energi. Även om det är att sitta framför datorn, rita, läsa, eller hänga på stan hela dagen. Och om det känns tungt och jobbigt utan att gå över: sök hjälp!
Ta hand om er ❤️

Jag älskar dig, FuckboyWhere stories live. Discover now