Jag älskar dig, Fuckboy

Kapitel 19. Mobbning

Min uppmärksamhet under lektionen är nog ganska jämt fördelat mellan Jake och läraren. Typ. Nästan. Kanske. Jag tittar nog mest på Jake när jag tänker efter. Tack och lov har Mirre inte kommenterat det. Vi har hittills bara hunnit ha två lektioner, men jag har redan hunnit lägga märke till att hon beter sig annorlunda mot Jake idag. Mjukare, på något sätt. Ett gällt läte, följt av en vibrerade telefon, avbryter mina tankar. Jake plockar upp sin mobil. Han rynkar på ögonbrynen, och reser sig sedan upp.
"Jag måste ta det här, det är viktigt", säger han stressat.
Malin bara nickar. Rektorn har uppenbarligen meddelat alla lärare om situationen. När Jake lämnat klassrummet fortsätter hon lektionen trots att ingen lyssnar. De andra tittar nyfiket på mig, men jag ignorerar dem. Kort efter öppnas dörren. Jake är blek.
"Jag ... jag måste gå. Det ... hon ... jag måste gå."
Han inväntar inte svar. Malin bara stirrar på en öppna dörren. Hon försöker uppenbarligen ta in vad som nyss hände.
"Nadja," viskar någon, "vad är grejen med Jake? Vem pratade han om? Vad är det som händer?"
Jag ignorerar personen. Det här är frågor jag vägrar svara på. Men då hör jag det. Då hör jag ryktena som inte borde finnas.
"Jag har hört att hans mamma är inspärrad på psyket."
Mirre slår händerna i bordsskivan. Alla blir tysta.
"Kan alla bara hålla käften?! Vad som händer Jake har ni fan inte med att göra. Jag har ingen aning om vad som händer, men kan ni inte respektera att han uppenbarligen går igenom något jobbigt just nu? Att sprida rykten och skvallra kommer inte leda till något annat än ... mobbning!"
Då skrattar någon till.
"Jake? Mobbning? Han skulle aldrig ta åt sig av något sådant. Han är..."
"Han är bara människa!" fräser jag. "Och om ni för en sekund tror att han inte kan må dåligt över saker kommer jag personligen se till att ni ångrar det på ett eller annat sätt! Och jag säger inte det här för att jag måste eller för att jag är kär. Jag säger det för att det här inte är okej! Så håll käften!"
"Nu räcker det!" ryter Malin från katedern. "Vad som händer i någons liv är deras ensak och vi har faktiskt lektion just nu, så fokusera på mig och bete er som vuxna människor!"

Det spelar ingen roll att jag skickar ett sms under lektionen, att jag skickar ett nytt en kvart senare, eller att jag ringer honom så fort lektionen tar slut. Jag kan fortfarande inte få tag på Jake. Och det skrämmer mig. Allt jag vet är att något har hänt med hans mamma. Min mobil vibrerar i fickan. Glädjen försvinner snabbt när jag inser att det inte är Jake. Det är Neo som äntligen svarat på mitt sms.
Från: Neo
Nej, jag tänker inte skolka för att hämta dig så du också kan skolka. Pappa kommer aldrig låta mig låna bilen igen då
Till: Neo
Svikare!
Att be Neo hämta mig från skolan var inte min plan A, direkt. Inte plan B eller C heller. Det var mer av en desperat impuls till något jag egentligen vet är omöjligt. Den bittra sanningen är att jag måste hitta något sätt att stå ut med den här ovissheten tills jag skoldagen är över och jag kan prata med Jake.

"Jake!" utbrister jag när han äntligen svarar.
Hela klassen tittar nyfiket i min riktning, där jag står utanför dörren till näst sista lektionen.
"Hej, sorry för att jag inte svarade."
"Lugnt. Hur är det? Vad hände innan?"
"Hör någon annan?"
Han har sänkt sin röst. Det knyter sig i min hals. Något har hänt. Något som ingen får veta.
"Mm."
Han blir tyst.
"Kan du komma hem tror du?"
"Pappa halshugger mig om jag skolkar, det vet du. Och vi har ju det där provet och..."
"Helvete, det hade jag helt glömt!"
Jake? Glömma ett prov? Något har faktiskt hänt.
"Oroa dig inte, du kommer få ett annat tillfälle. Men har du giltig frånvaro?"
"Rektorn har pratat med sjukhuset."
"Sjukhuset?!" utbrister jag.
"Käften! Fan, hela klassen stirrar, eller hur? Helvete. Men jag antar att jag behövde komma på något förr eller senare. Kan du bara låta bli att prata om det så högt idag?"
"Men vad har hänt? Jake? Jake!"
"Nadja!" fräser han. "Bit ihop tills du kommen hem, snälla?"
Jag försöker få bilden ur huvudet. Bilden av hur han sitter i soffan med blanka ögon. Men den har etsat sig fast på min hornhinna. Kan dagen inte bara ta slut?

När jag kommer hem möter jag Jake på verandan. Han sitter med en cigarett i högerhanden, och med tanke på mängden fimpar i askfatet är det där inte första. Jag sätter mig försiktigt hos honom.
"Det här handlar om din mamma, eller hur?"
Han nickar ordlöst. Jag biter mig i kinden. Vad ska jag göra egentligen? Neo har alltid rätt svar, mamma vet hur allt går till. Men jag? Jag är bara Nadja. Och Nadja är värdelös när det kommer till sådant här.
"Hon har försökt begå självmord igen."

————————————————————
Det är förmodligen mängder av fel jag missat, men jag har inte möjlighet att läsa igenom och renskriva just nu. Jag hoppas ni förstår, risken var att det inte kom något kapitel den här helgen alls❤️