Kapitel 10. Chans

672 18 4
                                    

Min första reaktion är att springa in i klassrummet och skrika det till Jake. Min andra, och mer logiska, reaktion är att ta ett djupt andetag.
"Vad sa han?"
"Jag ville få prata med er om det ikväll, faktiskt. Tror du att du kan få med dig Jake?"
"Jag ska göra mitt bästa."

Mirre, som suttit bakom mig, lägger händerna på mina axlar. Jag vänder mig förvirrat om.
"Vi måste snacka", säger hon vasst.
Jag sneglar mot Jake som reser sig upp.
"Inte just nu, jag måste ta upp en sak med Jake."
Med en djup suck släpper Mirre mig. Jake har redan börjat lämna klassrummet med några kompisar. Perfekt. Jag har bestämt mig för att spela fult. Just nu är det mitt enda val.
"Jake?" kvittrar jag.
Han vänder sig förvånat om.
"Sorry, jag tyckte det lät som att du skulle prata med Mirre och Olli så jag gick. Vad är det, gumman?"
Det där retsamma, utmanande leendet är inte lika stort som vanligt. Jag vet inte om någon annan än jag märker det.
"Jag ville bara dubbelkolla så du hänger med mig hem efter skolan idag?"
Han vrider på sig, låter blicken glida mellan mig och sina vänner.
"Alltså, jag snackade nyss med Jonte och..."
"Snälla?" avbryter jag.
Någon av hans vänner skrattar till.
"Låt honom vara med sin tjej, Jonte."
Han kan inte säga nej. Inte framför sina vänner. Om han skulle göra det skulle alla veta att något inte stämmer. När man är nykär och allt är rosafluffigt vill man ju inte vara isär. Speciellt inte vi två.

Så fort vi är utom synhåll för bussen släpper Jake min hand.
"Vad var det där?"
"Mamma ville att du skulle följa med hem. Det är viktigt."
Han suckar.
"Tänker ni fortsätta tjata på mig om att gå till en psykolog? För jag vägrar."
"Nej", säger jag, men tvekar sedan. "Inte nu i alla fall."
"Vad är det som är så viktigt att prata om, då?"
Jag stänger ögonen för att slippa se hans reaktion.
"Mamma har fått tag på din pappa."

Vi sitter i köket, jag, Jake, och Neo. Mamma kommer hem när som helst. Jake, som är inne på sin tredje kopp kaffe, skakar nästan. Jag vet inte om det beror på nervositet eller koffein. Kanske en blandning?
"Varför sa ni inte att hon försökt ringa honom?"
"Det kändes bättre om du inte fick reda på något förrän det var färdigt", svarar Neo slött.
Han har också tröttnat på att vänta. Jag och Jake tröttnade dock för nästan en halvtimme sedan.
"Du hade dessutom bara blivit sur eller velat ha någon form av kontroll", lägger han sedan till.
Jake svarar med att pressa ihop läpparna. Då öppnas äntligen ytterdörren.
"Förlåt för att jag är sen", flämtar mamma.
Hon får inte ett svar. Så hon sätter sig hos oss, fortfarande iklädd fuktig regnjacka.
"Jag har försökt få tag på din pappa några dagar nu, Jake. Och han ringde äntligen upp mig vid lunch. Han har haft mycket med jobbet nu."
Jake skrattar bittert.
"Intala du dig det."
"Jag bad honom att komma hem. Så vi kan överklaga din mammas LPT."
"Vad sa han, då?"
"Att ... att han skulle tänka på det."
Stolen gungar till när Jake reser sig, men håller sig stående.
"Var det allt? Varför var det då så jävla viktigt att jag skulle hit?"
"För att jag inte vill att du är själv i det där huset just nu, Jake."
Hon spänner ögonen i honom. Jake verkar försöka utmana henne med blicken, men misslyckas. Just som jag tror att han ska gå iväg sjunker han ner på stolen igen.
"Nu då?"
Mamma tittar ut genom fönstret. Mörkret har börjat lägga sig. Pappa borde komma hem när som helst, men vi bryr oss inte riktigt.
"Allt vi kan göra nu är att hoppas, antar jag. De har trots allt varit gifta i många år, och förr eller senare kommer han behöva komma tillbaka."
Jake lutar pannan mot sin knutna näve. Efter en stund suckar han.
"Vad blir det till kvällsmat idag, då?"

Enligt överenskommelsen med pappa sover Jake i Neos rum eftersom det är skolkväll. Jag är helt okej med det. Han är i alla fall i samma hus nu, det räcker för att få mig att slappna av. Av ren vana ligger jag ändå med datorn på magen för att kolla serier. Jag har nått punkten där jag inte kan somna annars. Mamma har protesterat högljutt över det vilket jag helt stängt ute. Men när jag ska starta nästa avsnitt knackar det på min dörr. Förvirrat lägger jag ner datorn.
"Ah?" säger jag medan jag lämnar sängen.
Jake öppnar försiktigt.
"Får jag komma in?" frågar han lågt.
"Såklart."
Jag sätter mig upp. Jake sätter sig en bit bort från mig på madrassen. Han håller hela tiden blicken i golvet.
"Förlåt", säger han efter en stunds tystnad.
Han möter fortfarande inte min blick. Jag väntar tålmodigt på en fortsättning som inte kommer.
"För vadå?"
När jag lägger min hand på Jakes lår rycker han till. Sedan möter han äntligen min blick.
"För att jag bara stormade iväg. Och för att jag betedde mig som en liten unge."
"Det är okej."
Jag sträcker mig för att stryka Jake över kinden, men han flyttar sig ett par centimeter.
"Men om du, ni, kan ge mig lite tid så lovar jag att faktiskt fundera på det. Jag säger inte att jag tänker göra det, men jag tänker i alla fall ge tanken en chans. Duger det?"
"Det är mer än vad jag hoppades på."

———————————————————
Har en dålig dag, så jag har inte så mycket att tillägga.
Kapitlets namn får mig att tänka på Kent, någon annan som också gör det?

Jag älskar dig, FuckboyWhere stories live. Discover now