19

103 9 2
                                    

Rebecka

Idag är operationsdagen.
Orolig är bara det minsta man kan beskriva mig med.
Redan igår kväll fick jag åka hem och idag på morgonen skulle operationen ha utförts men den vart framflyttad på grund av en sjuk läkare och de skulle behöva ringa in en läkare från Motala.
Oron för varje minut som går utan ett svar från Mikael växer och nervöst pillar jag med min penna.
Snälla överlev.

Återigen kollar jag upp på tavlan där våran spanska lärare lika tråkigt som vanligt babblar på om hur man böjer ett verb, något hon gjort varje lektion sen vi började tvåan på gymnasiet. Alla kan det redan utantill så jag förstår verkligen inte varför vi ska anteckna hela tiden när vi har böjningarna på varje sida?
Uttråkat kollar jag ner i min bok igen där böjningen av verbet tomar står.
Slarvigt börjar jag rita på små hjärtan och figurer. Jag ser i ögonvrån hur Aron, min bänkkamrat, kollar ner i min bok. "Vi borde verkligen byta lärare till hon mexikanen istället" viskar han och jag nickar och ler mot honom.
Att jag är den tysta på lektionerna händer bara på alla lektioner förutom spanska och bild, då jag sitter med Aron och Liam som är två killar som otroligt nog gillar att prata med mig.

Snabbt öppnar jag mitt skåp för att byta böcker innan resten av alla som har skåpen runt mig kommer.
"Fina figurer du målar" säger Aron retsamt, "ugh" är allt jag säger och skrattar till lite. "Rebeckas nya karriär, serietecknare" skämtar han och jag slår lätt till honom på axeln. "Eyyyyy" utbrister han och allt jag kan göra är att skratta.
Människor som får mig att glömma oron är den bästa sortens människor.

//jajajajjaja JAG LEVER!!! Skriver detta på bussen Woho! Erkänn att min uppdatering är bra ändå ;) Jaja nu ska jag ja handboll och jag har träningsverk i låren och jag körde ut mina knän totalt igår så vi får se hur detta går :/ och nu har jag gått av bussen wey//

VindsburenWhere stories live. Discover now