27

87 7 6
                                    

Rebecka

Vägen hem är lång. Spöregnet öser ner och blandar sig med mina salta tårar.
Jag bär endast en T-shirt och håliga svarta jeans då vädret var soligt och skönt när jag kom in till sjukhuset. Hur det kunde ändras så fort vet jag inte, Sveriges väder är helt enkelt opålitligt.

Med den suddiga synen kan jag med nöd och näppe se den gråa asfalterade trottoaren jag vandrar på. Ljussken från bilar dyker upp ibland men annars är allt som hörs regnet som smattrar mot den blöta asfalten.

Vädret visar mina känslor, allt känns grått och trist. Vill bara gråta och somna, aldrig mer vakna igen. Önskar att allt bara var en dröm.
Att min pojkvän inte alls är döende, inte alls ligger på sjukhuset och kan dö imorgon. Han är inte alls dödssjuk och svag.
Utmattat slår jag mig ner på den blöta bänken, bryr mig inte om byxorna blir blötare än vad de redan är.
Huvud lägger jag i händerna och låter tårarna fortsätta rinna.
Än är inte hoppet ute.
Hulkandes torkar jag bort blandningen av tårar och regnvatten som rinner ner för mitt ansikte. Helt lönlöst, direkt blir det blött igen och andningen blir svårare medan hulkningarna blir högre. Min mascara ligger säkert över hela ansiktet. Den vita tröjan klibbar mot min kropp och med en dunk lägger jag mig ned på bänken med ansiktet mot himlen. Med stängda ögon fortsätter jag hulka och tårarna rinner ändå. Han betyder så sjukt jävla mycket. Han får mig att må så otroligt jävla bra när ingen annan kan det. Jag glider sakta ifrån mina vänner och blir mer och mer nedstämt i skolan. Glömmer allt lärarna säger och fokuset ligger bara på Noel.
Ett högt otydligt läte lämnar mina läppar när jag försöker forma ord.
"Ja, ja, o-o-orka-ar i-inte-e me-e-er" får jag fram och bryter ihop återigen. Vill inte ens veta hur jag ser ut. Klumpen i magen växer sig starkare och jag rullar ner på backen. Med en duns slår jag i huvudet men orkar inte ens bry mig. För vad ska jag kämpa för?
Okontrollerade ljud lämnar min strupe och all energi är som borta. Sakta förlorar jag medvetandet och med en mun full av regnvatten och saliv försvinner jag in i drömmarnas värld.

//snälla säg att någon grät
Jag misslyckades med detta kapitlet,
Förlåt//

VindsburenDär berättelser lever. Upptäck nu